Kunken

Midnight in Lisbon

2012-02-01T21:55:00.006+01:00

Januari har varit totalt usel. Månadens sista dagar har jag haft influensa och fick således fira min födelsedag i sjuksängen. Även om grannen kom över med några goda öl.
Året började desto bättre. När jag vaknade på nyårsdagen stod en odrucken gin och tonic på bordet bredvid hotellsängen. På vägen hem efter att ha firat tolvslaget i Bairro Alto, där de smala gränderna är fulla med barer, hade jag fastnat på Avenida da Liberdade. Där höll festligheterna på långt in på småtimmarna. I barerna frågade de om man ville ha drinken där eller ta med sig den i plastglas. Så när jag till slut, efter en hel dags festande, beslutade mig för att ta mig hem köpte jag med mig en gin och tonic. Helt enkelt för att man kunde. Det var nog tur att jag aldrig drack upp den.
Lissabon var mycket vackert och trevligt och jag hade väldigt tur med vädret. Jag gled runt i fyra dagar och drack blaskig öl i solen. Jag drack också Lissabons specialitet Ginhinja, eller Ginja, en söt körsbärslikör som faktiskt är mycket godare än vad det låter.
Tjejerna i Lissabon får däremot underkänt. Eller så är det jag som får underkänt. Jag fick kontakt med en söt tjej där i folkvimlet sent på nyårsafton. Eller snarare tidigt på nyårsdagen. Men jag var för trött eller för full för att göra ett riktigt försök.

Den blåsiga ölstaden

2011-12-09T00:08:00.011+01:00

Det blåser något fruktansvärt i Chicago. Jag håller ihop kavajen i halsen när jag korsar en av de många broarna över Chicago River. Stora delar av The Loop är skuggade av L-tågets spår som löper över gatorna på stora stålställningar. Det är inte svårt att leva sig in i Al Capone’s Chicago och när jag står längst ut på Navy Pier och tittar ut i det blågröna vattnet funderar jag på hur många som simmar med fiskarna nedanför. Jag gillar staden den påminner lite om New York. Men ändå inte.

Jag bor centralt, högt upp i ett fint hotell med utsikt och skulle fönstret gått att öppna hade jag kunnat hoppa rakt ner i floden. Magnificent Mile, den stora shoppinggatan, ligger runt hörnet. En mile av Gucci, Prada och andra märkesbutiker. Det är egentligen ett ganska tråkigt område men här ligger också Rock Bottom Restaurant and Brewery där jag hamnar varje kväll. Dels för att det är nära men mest för att det är trevligt och maten och ölen är fantastisk. Jag rekommenderar att fråga vad som serveras ur cask för kvällen och är det en torrhumlad Golden Pale Ale har du träffat guld.

Jag skulle inte kunna besöka Chicago utan att åka till Goose Island Brewpub i Claybourn. Goose Island är numera uppköpt av ett multinationellt företag men på bryggpuben fortsätter tillverkningen i småskalighet. I baren kan man se rakt ner i bryggeriet. Här skapas det nya kreationer varje vecka. Bryggarna samarbetar med lokala kockar och använder lokala råvaror för att finna den rätta smaken av Illinois. Jag är först skeptisk till en öl sparsamt smaksatt med hallon men efter första klunken är jag fast inställd på att köpa en till.

I den här delen av USA bosatte sig många emigranter från Norden i slutet av 1800-talet och i Chicago finns en liten svensk stadsdel – Andersonville. Här finns Swedish American Museum och Restaurant Svea där det serveras köttbullar och biff med lök. I ett hörn står det en Dalahäst och en vattencistern är målad som svenska flaggan. Jag tror inte det finns kvar så väldigt många svenskättlingar just här även om jag träffar en tjej som har svenskt påbrå. Jag vet inte hur många generationer det är sedan hennes förfäder kom till USA men i deras familj säger de fortfarande mormor och morfar och farmor och farfar.
En av Chicagos bästa pubar ligger i Andersonville. Huruvida Michael and Louise’s Hopleaf Bar har någon anknytning till Sverige är oklart. Att ölutbudet är något över det ordinära är däremot ett faktum. Hopleaf har nästan alla närliggande mikrobryggerier på fat. Jag inser att jag är i Chicago för kort tid när jag snubblar ner från barstolen och bara gått igenom listan över Midwestern Pale Ales. Jag hann inte ens dricka någon IPA och jag hade velat prova den svarta öl som hon som titulerade sig som Stout-Girl dricker.

Bucktown är ett område jag gillar i Chicago. Det är inte så långt ifrån centrum men kontrasterna är stora. Här finns inga skyskrapor och allt känns väldigt avslappnat. Vid Logan Square ligger Revolution Brewing. Jag är där sent en vardagkväll. Det är trångt och varmt i lokalen men jag lyckas tränga mig ner vid baren och studera ölmenyn. Då jag redan hunnit få i mig några glas gläds jag åt att de har ett folkölsstarkt alternativ. Workingman, som har låg alkoholhalt och mycket smak, passar perfekt till maten. När min pulled pork sandwich kommer in utbrister mannen bredvid mig i baren att det doftar så ljuvligt att han också måste beställa en. Och grisen inte bara luktar gott den smakar fantastiskt. Det är den bästa pulled pork jag någonsin ätit.
Från Revoulution Brewing är det bara en station med L-tåget, eller en promenad genom ett skitigt och spännande norra Chicago, till The Map Room. Map Room har öppet från tidig morgon men då serveras bara kaffe. Ölkranarna slås på vid elva. Det finns inget kök men det finns många menyer till snabbmatsrestauranger som gärna levererar. Det här är en av de mest avspända och välkomnande barer jag varit på. När lösenordet till nätverket är ”Hoppy” vet man att man hittat rätt. Gästerna är en brokig skara men det är många studenter. När jag är där en eftermiddag sitter två tjejer mittemot varandra med varsin laptop och arbetar. Som på en given signal slår de båda ihop sina datorer och konstaterar att nu är de värda varsin Bloody Mary och ber bartendern att slå i en skvätt från den handpumpade ölen.

Misstag

2011-12-07T00:28:00.001+01:00

Hon sa en gång,
att allt bara hade varit ett misstag.
Det var det mest smärtsamma jag hört.
Som att hjärtat slitits ur bröstet
och två kamphundar slet och drog i resterna
av vad som en gång pumpat blod ut i mina vener.

Nu, tänker jag att allt var ett misstag.
För jag kan fortfarande känna de vassa tänderna
djupt i mitt innersta
varje gång jag påminns om henne.

Southern Beer

2011-11-13T23:02:00.013+01:00

Man åker kanske inte till Nashville primärt för att dricka öl. Det är musiken som lockar de flesta men vill man dricka öl finns det mycket intressant att upptäcka. För mig är ölen ett självklart komplement till musiken.
Så snart jag anlände till Nashville och lämpat min väska på hotellet gick jag runt hörnet och gled bokstavligen ner i källaren på Beer Sellar. Det är en väldigt anonym bar och garanterat inga turister, från Ohio med nyinköpta boots och cowboyhattar, har hittat hit trots att den ligger centralt. Det finns 70 sorters öl på fat men jag är bara där för en – Yazoo Pale Ale – som jag blivit rekommenderad. Då en polare var i Nashville för ett halvår sedan fick jag mess efter mess om hur fantastisk den är så det var tvunget att det skulle bli den första ölen. Och han överdrev verkligen inte. Yazoo är ett lokalt bryggeri och flaggskeppet Pale Ale håller samma höga klass som till exempel Sierra Nevadas dito. Tyvärr har inte Yazoo någon egen bar men ölen finns på i stort sett alla barer runt om i Nashville. Även på de mindre välsorterade Honky Tonks om även bara på flaska.

Downtown Nashville finns det mest Honky Tonks men tröttnar man på livemusik och öl på flaska finns Broaday Brewhouse & Mojo mitt på Broadway med flest kranar i Nashville. De brygger, trots namnet, ingen egen öl men är man i Tennessee måste man dricka en Hap and Harry’s Lynchburg Lager. Det är en ganska tråkig amerikansk lager men med fin bärnstensfärg. Och som sagt man måste dricka den – when in Rome.

På Broadway ligger också ett microbryggeri. Big River Grille. Den är lite dyrare än övriga pubar i området. Men det är klart värt att sitta i baren och njuta av en Steamer Golden Ale innan man går vidare för att dansa line dance på Wildhorse Saloon.

Nashville har en imponerande vacker gammal tågstationsbyggnad. Union Station. Numera är det ett hotell och i annexet inryms en lika imponerande bar. Flying Saucer. På det flygande tefatet är det bara öl som gäller och servitriserna som kallas beergodesses har vingar på ryggen på sina t-shirts.

Bara en kort promenad från city ligger Blackstone Brewery som är en bryggpub där bryggkärlen alltid puttrar. En eftermiddag drack jag igenom fatsortimentet och fann färskölen Pistol Peat – brewmasters choice – den bästa.

Ytterligare en halvtimmas promenad västerut nära Vanderbilt Universitys enorma campus ligger den lilla stadsdelen Hillsboro Village. Hillsboro känns verkligen som en småstad, en liten by, med mysiga restauranger, butiker och kafeer. Här ligger också Boscos brewpub. Och även om man är en bit ifrån Broadway och Music Row är musiken ständigt närvarande. När jag åt brunch på Boscos spelade ett jazzband söndagsmusik och utanför på gatan stod en man och spelade requests för en dollar. Servicen här är oklanderlig och de säljer hårt in säsongens öl – en oktoberfest. Det är ingen traditionell oktoberöl då den har amerikansk humle. De gamla tyskarna vänder sig nog i sina gravar men jag älskar den.

På andra sidan av Nashvilles citykärna ligger East Nashville. Här finns det inget centrum bara långa landsvägar och villaområden. Men inom radien av 50 meter finns det tre riktigt bra barer med tillfredställande ölutbud. 3 Crow Bar är en liten bar med många udda öl på fat och en liten bakgård där man kan få skydd från solen. Downtown Nashville är det dåligt med uteserveringar så det är skönt att komma hit och få sitta i skuggan när det är 28 grader varmt. Runt hörnet från 3 Crow ligger Beyond The Edge som är en större bar med Jukebox, biljardbord och fantastiska buffalowings. I East Nashville är det billigare än Downtown. Inte mycket slår Red Door Saloons happy hour där man får två Yazoo Pale Ale för fyra dollar. Där på altanen har man även utsikt över den lokala high schoolens fotbollsplan. Med tillhörande cheerleaders såklart.

Americana Fest

2011-11-09T23:22:00.007+01:00

Nashville kallas ju inte Music City utan anledning. Hela staden lever och andas musik. Broadway och stora delar av 2:a avenyn kantas på bägge sidor av Honky Tonks. Skillnaden på ett Honky Tonk och en Saloon är att det är live musik på ett Honky Tonk medan en Saloon har Jukebox. Något förvirrande är det dock att många Honky Tonks har Saloon i namnet. Några av barerna på Broadway öppnar till lunch och redan då med liveband. Vid fem på eftermiddagen sprudlar det av liv på gatan och musik strömmar ut från alla Honky Tonks. På den kanske mest klassiska Nashvillebaren, Tootsie’s Orchid Lounge, är det redan knökfullt.

Det finns en tradition på Broadway i Nashville som kallas Holler ’n’ Swaller som innebär att alla höjer sina glas och gemensamt ropar ut någon slags skål och sedan dricker man, såklart. På så sätt blir man blir lätt full när man hoppar mellan barerna. Inget ställe tar inträde i dörren men gillar man det man hör uppskattas det om man lämnar några dollar till bandet som spelar för dricks. Enligt någon jag pratar med var det Willie Nelson som införde konceptet att skicka runt hatten för att artisterna ska få betalt. Och gillar det man hör, det gör man. Även om det ofta spelas uttjatade covers är det väldigt hög kvalitet och variationen är stor. Från en ensam man med gitarr på The Second Fiddle till ett Rockabilly band på Full Moon Saloon och en 14 årig tjej med pipa som Faith Hill på Tootsie’s.

Många kommer till Nashville för att lyckas. Som den irländska tjejen jag pratar med som flyttat till Nashville för att satsa på sitt fiolspelande men nu jobbar hon som bartender. Nashville är musikens Hollywood. Jag lyssnar till så många fantastiska musiker på de här barerna att jag inte ens kommer ihåg hälften. Och de flesta av dem kommer inte kunna sluta sina ordinarie jobb som bartendrar och servitriser utan får fortsätta spela för dricks.

Utöver alla Honky Tonks finns det en hel del andra klassiska livescener i Nashville som The Station Inn och The Cannery Ballroom. Här får jag se bland annat The Jayhawks och The Secret Sisters.
Men mest kända scenen är The Ryman Auditorium. Bluegrassens födelseplats och platsen där Johnny Cash och June Carter träffade varandra för första gången.
I den här historiska lokalen jag får se den mest fantastiska gala – 2011 Americana Honors and Awards. Showen börjar med att Emmylou Harris kommer ut ensam på scen men får snart sällskap av Alison Krauss och de sjunger en finstämd låt tillsammans. Kort därefter tilldelas Lucinda Williams ett life time achievment award innan hon drar av en lite rockigare låt. Här skulle jag ha varit nöjd med kvällen men det ena bra uppträdandet avlöser det andra. Justin Townes Earle, Hayes Carll, Elisabeth Cook, The Avett Brothers, Robert Plant med flera. Ett band jag aldrig hört tidigare var The Civil Wars och de var helt fantastiska.
Här är deras uppträdande från kvällen.

The Civil Wars "Barton Hollow" from Austin City Limits on Vimeo.

East Nashville

2011-11-09T18:18:00.004+01:00

Möten

2011-10-22T18:12:00.002+02:00

Det kan lätt bli ensamt när man är ute och reser på egen hand. Det blir många timmar vid en bardisk eller i en avgångshall som man sitter med sina egna tankar. På flygplatsen i Chicago träffade jag en kvinna som var lika ensam som jag. Hon var lite äldre än mig, frånskild med utflugna barn och hon reste i arbetet. Vi borde inte alls ha mycket gemensamt. Men efter en varsin gin och tonic var vi inne i en väldigt trevlig och öppenhjärtlig konversation. Efter ett par timmar hade vi delat med oss av våra innersta drömmar. Sådana tillfälliga möten sker bara när man är ute på vägen själv.

Resfeber

2011-10-06T19:54:00.001+02:00

Jag har sovit dåligt i några nätter nu. Och nu börjar näsan rinna och febern är inte långt borta. Det är så typiskt. Bara för att jag ska gå på semester. När jag skulle resa till New York i våras åkte jag på en rejäl förkylning dagen innan. Det var ett riktigt helvete att sitta åtta timmar med täppt näsa på ett trångt flygplan.
Men nu är det nog lite gammal hederlig resfeber också. Det ska bli spännande att komma till Nashville men jag är lite orolig också. Att komma till New York är lite som att komma hem, hur cheezy det än låter. Att stiga av på Porth Authority mitt i smeten där människor stressar runt och pulsen är skyhög för att sedan sätta sig på en lugn sunkig bar i East Village och ta en första Brooklyn Lager. Det får mig verkligen att trivas.
Den här resan blir något helt annorlunda. I Nashville känner jag ingen. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig av staden och människorna där men jag vet att musiken är bra och whiskeyn är god.
Och det räcker ju rätt långt.

Jag är inte tillräckligt stark

2011-10-02T22:50:00.001+02:00

Jag kommer så väl ihåg när jag köpte Sheryl Crows Tuesday Night Music Club. Det var när jag gick i gymnasiet och handlade mina skivor på Jays Records i Västerås. Ägaren var en dryg jävel men de hade det bästa utbudet av den musik som intresserade mig. Sådant som inte spelades på svensktoppen eller på Streaman – den för tillfället populäraste nattklubben. Jag hade haft ett stor gräl med min flickvän i skolans ljushall och var övertygad om att förhållandet var slut. Vad vi hade bråkat om mindes jag inte när jag var i skivbutiken men jag var fortfarande arg och ledsen. Man var väldigt emotionell när man var nitton år. Egentligen var jag bara ute efter singeln Are You Strong Enough. Jag hade hört låten på MTV tidigare den morgonen. Jag visste inte så mycket om Sheryl Crow men kände att sinnesstämningen i den passade mig just då. Singeln var slut och jag hade egentligen inte råd att köpa hela skivan. Men jag behövde den för att känna något annat än eftersvallningarna från grälet och jag fann det befriande att göra av med pengar. Det var dock inget slöseri och det köpet behövde jag inte ångra då det är en fantastisk skiva.

Såhär nästan 20 år senare fortsätter jag att göra av med pengar för att må bättre. För att det är lättare än att konfronteras med allt som är jobbigt. För att det fungerar. Det fungerar för tillfället.
I alla fall så länge jag har pengar.

Ibland behöver man verkligen en whisky

2011-09-20T18:54:00.001+02:00

Music Ciy & The Windy City

2011-09-07T22:59:00.002+02:00

Om dryga fem veckor åker jag till Nashville och därefter blir det Chicago.
Det har varit en väldigt låg sensommar här i Sjöstaden. Mina vänner skulle säga att jag bara varit mitt gamla vanliga gnälliga jag. Men sedan jag kom hem från Köpenhamn har allt varit tråkigt, inget har fått mig engagerad eller gjort mig glad.
Så jag bokade en ny resa. Att inte ens tanken på att få besöka nya städer, träffa nya människor och bli många erfarenheter rikare kan få mig på bättre humör är verkligen deprimerande.

Jag gör allt för att peppa resan nu. Det är klart det kommer bli en otrolig upplevelse. Det är ju som en pilgrimsresa för mig. Jag menar, religiösa åker ju till Mecka och Jerusalem. Jag åker till Lynchburg, det lilla samhället utanför Nashville, där Jack Daniel’s Tennessee Whiskey föddes och fortfarande produceras. Under rundvandringen i destilleriet hoppas jag få sparka på kassaskåpet som så dråpligt tog livet av hjälten Jack själv. Efter Lynchburg blir det ett kort besök på George Dickel, den andra whiskeyn från Tennessee, som är ett betydligt mindre och inte lika känt destilleri.

Det ska verkligen bli intressant att få se lite av det mellan amerikanska landskapet som kontrast till New Yorks stadsbild. Jag vill se oändliga vidder, kossor, cowboys och framförallt cowgirls.

I Nashville kommer musiken stå i centrum. Musiken, ölen och whiskeyn. Som om det inte skulle räcka med alla barer längs Broadway som erbjuder livemusik är det en fyra dagars festival när jag är där – Americana Music Festival med tillhörande award show som jag har biljett till. Jag kommer få se Justin Townes Earl, The Jayhawks och många många fler.

Ja, det kommer verkligen bli en toppenresa. Tyvärr så missar jag underbara Sierra Hull som spelar i Nashville samma kväll som jag åker vidare till blåsiga Chicago.

Bortom horisonten

2011-08-22T19:17:00.001+02:00

Man är inte mycket till bloggare när man inte ens skriver ett inlägg i månaden. Det händer inget intressant i mitt liv.
Absolut ingenting värt att sätta på pränt.
Jag är inte mycket till man när jag är helt oförmögen att få saker och ting att ske.
Det jag mest av allt vill ska hända i mitt liv är långt bortom horisonten.
I början av året bestämde jag mig för att bli kär under våren. Våren är sedan länge över. Sommaren är också slut och det nalkas höst.
Och jag har inte ens varit i närheten av en kvinna.

Next stop Copenhagen

2011-07-07T14:47:00.001+02:00

Jag har en reseskjorta. Det är en randig skjorta. Annars är det inget speciellt med den. Det är bara en bra skjorta att resa i. Jag sitter på tåget till Köpenhamn och har min reseskjorta på mig. Jag åker baklänges och sitter på solsidan. Det kommer bli en lång resa. Jag läser Just Kids av Patti Smith och lyssnar på Bruce Springsteen. Det kommer göra resan behagligare.
Men jag längtar tills jag väl är framme på Vesterbrogade. Det första stoppet ska bli på Brewpub för en PJ Harvey IPA därefter blir det Mikkeler Bar för att prova någon av deras 20 kranar.
Men så länge får jag väl ta mig en Mariestad i bistron och njuta av boken och musiken i lurarna.

Åskådaren

2011-07-02T00:03:00.002+02:00

Jag har aldrig trivts med att bara vara åskådare. Jag vet inte när jag blev sådan. Kanske har jag alltid varit det. Men det är inte tillräckligt.
Jag är inte nöjd med att bara beskåda min omgivning. Jag vill vara en del av den. Jag vill vara i händelsernas centrum. Jag vill vara med och inte känna mig utanför.
Jag försöker att interagera med andra människor. Jag anstränger mig för att möta nya bekantskaper. Jag prövar Manhattan, Brooklyn, London, Milano och Södermalm. Det spelar ingen roll.
Jag är densamma var än jag är.

Orsaken

2011-06-25T16:04:00.001+02:00

Det finns en betydande orsak till att man efter alla dessa år fortfarande är singel och det är jag.

I still love you Stockholm

2011-06-15T23:47:00.002+02:00

Mina händer har fortfarande rivsår och är fulla med stickor. Jag har varit en vecka på landet. Jag är något av en kontrasternas man. På årets första ledighet är jag i en av världens största städer – New York. Och den andra semestern spenderar jag på en ö i Mälaren långt bort från civilisation, andra människor eller ens mobiltäckning. Jag älskar både storstadspulsen och landets ensamma lugn.
Ju äldre jag har blivit desto längre har jag kunnat vara borta från händelsernas centrum utan att drabbas av den ökända lappsjukan.
På landet har jag rivit tak, spikat panel och snickrat trall – därav rivsåren och stickorna. Det gör min negligerade kropp gott att ibland arbeta fysiskt. Och för någon som till vardags sitter vid ett skrivbord och stirrar på en skärm är det som meditation att slå i spik efter spik och känna musklerna i armarna bli utmattade. Avkopplande var det också att sitta med tankarna djupt försjunken en tjock bok medan man sippade på en whiskey.

Jag var på landet i en dryg vecka och hade kunnat stanna längre för det var så skönt att vara borta från allt. Jag åkte tillbaka i fredags för då skulle Ryan Adams spela på Cirkus. En konsert jag sett fram emot i ett halvår.

Men så snart jag kom till Stockholm drabbades jag av en nedstämdhet. Lite ångestliknande. Jag kan inte riktigt sätta fingret på orsaken. Kanske tänkte jag på alla misslyckanden som är förknippade med den här staden. Alla oavslutade projekt och alla uppsatta mål som är långt ifrån uppfyllda. Kanske var det den ensamhet man kan känna när man har som mest folk omkring sig.

Alkohol är det enda botemedel jag känner till mot ångest så det var bara att börja dricka. Tillsammans med Clownen drack jag på någon timma fem öl på Babylon och Debaser innan jag tog båten ut till Djurgården.

Jag satt ensam i en av logerna även om jag hade flera vänner på konserten. Jesse Malin agerade förband. Det var första gången jag fick se honom live trots att jag varit på hans bar, Niagra, flera gånger. Jag tyckte han var väldigt bra live och Jesse är verkligen New York och Lower East Side personifierad. Mina kompisar tyckte däremot att han lät som en gatumusikant. Och jag frågar igen: vad är det för fel på gatumusikanter?
Vi drack en Jack on the rocks i pausen. Jag och vänner jag träffar alldeles för sällan.

Och Ryan Adams? Vilken spelning! Det finns egentligen inte ord att beskriva hur fantastisk den var. Maths sa, något skitnödigt, att det var som att komma in i en varm och inbjudande livmoder där Ryan satt och sjöng sina sånger för dig och bara dig. Och visst var det intimt med bara Ryan på scen krökt över sin målade gitarr. Men helt dold bakom sin lugg var han inte den här kvällen. Ryan var på humör och skämtade med publiken mellan sina fina låtar. Han inledde med Oh My Sweet Carolina och sen fortsatte bara hitkavalkaden. Killen framför mig grät under konserten och när Ryan som första extranummer spelade September var också jag nära till tårar. Det är många känsliga killar som gillar Ryan Adams. Många känsliga killar och så jag.

Utanför Cirkus hoppade vi in i en taxi för att åka och tömma ett hembryggt fat svart öl på över 7%. Den ångest som hade varit helt bortflugen under konserten började göra sig påmind igen så jag var inte sen på mer alkohol. Av de tre kannor som återstod av fatet vill jag påstå att jag drack merparten. Därefter var det en ny taxi till Debasers uteservering. Där stod jag med en Brooklyn tills mina vänner försvunnit en efter en. Eller, tills de stängde. Eller, jag minns faktiskt inte. Lördag morgon vaknade jag i alla fall med en halväten kebabrulle från Trafiket på soffbordet.

Även om alkohol hjälper för stunden blir det desto värre dagen efter när det blivit för mycket. Det vet alla som varit där. Så lördagen tillbringades med neddragna persienner på soffan med ansiktet i en kudde skrikandes ut min ångest.
På The Picts uteservering söndag eftermiddag kunde jag andas igen och njuta av det Stockholm jag en gång förälskade mig i.
Det är bara att ta tag i alla oavslutade projekt och försöka nå alla uppsatta mål.

Sunkigast i New York?

2011-05-19T21:24:00.005+02:00

Mars Bar har alltid varit ett riktigt sunkställe i East Village. Det har varit en frizon – ett ställe att gå när man blivit utslängd från alla andra ställen. På Mars Bar skulle ingen neka dig att klättra upp på barstolen och köpa en blaskig öl hur du än såg ut.
När jag var i New York nu i våras slog Mars Bar igen för gott. Jag ångrar att jag inte tog chansen och gick dit för en gravöl någon av de där sista dagarna. De fick inte stänga för att det var för skitigt eller saknade regler. Huset hade helt enkelt blivit uppköpt och ska rivas för att ge plats för nya moderna hus helt utan charm.

Ett ställe som däremot fick låsa dörrarna efter ett besök från hälsovårdsnämnden i vintras är Coyote Ugly. Ja, det Coyote Ugly som inspirerat den högst mediokra filmen med samma namn. Efter inspektionen hade de inte mindre än 90 anmärkningar. Däribland, ej fungerande avlopp, osanitära ytor, spår av möss och blomflugor överallt. När jag var där hade de åtgärdat tillräckligt av punkterna för att få ha öppet men blomflugorna fanns kvar. Och det är klart att alla ytor är kladdiga och ohygieniska när bartendrarna häller sprit över gästerna. Eller ibland först i sin egen mun för att sen spotta det i munnen på någon. För ja, det är precis som i filmen. Eller, det är faktiskt värre.
När en bartender, Kelsey, skulle ta min order avslöjade hon för mig att hon var aspackad och det var så pinsamt eftersom barchefen var där. Jag trodde först att hon skämtade. Hon frågade om jag inte ville ha en shot. Jag förstod att det var ett försäljningstrick men jag gav efter. Hon hällde upp en shot whiskey till sig själv också och svepte den tillsammans med mig. Då såg jag att hon verkligen var full. Hon frös till, blev blek och hennes ögon blev helt tomma och sen kom kväljningarna. Hon böjde sig fram och dreglade och spottade på golvet innan hon rusade ut. När hon kom tillbaka försäkrade hon mig att hon inte hade spytt utan att hon bara behövde lite frisk luft. Minuterna senare var hon uppe på bardisken och dansade frenetiskt. Folk flyttade sig från baren för att komma undan hennes sparkande ben och då halkade hon rakt ner på barstolarna. Jag trodde hon skulle slå ihjäl sig. Men hon var snart på benen igen och stampade sina cowboyboots i den slitna bardisken.
Jag satt där och tänkte att så mycket mer vitt skräp än så här blir det inte, det här måste vara New Yorks sunkigaste bar. Hur smutsigt och osmakligt jag än fann Coyote Ugly kunde jag inte låta bli att le åt Kelsey när hon i sina minimala jeansshorts dansade till Brooks and Dunn’s Play Something Country. För på något sätt gillade jag det. Och det hindrade mig inte från att komma tillbaka både en och två gånger.

En polare och jag var där sista kvällen. Så fort vi kommit innanför dörren stannade den söta barchefen, Tahnee, upp mitt i sin dans till Buckcherry’s You’re A Crazy Bitch och spände ögonen i mig och pekade på mig med hela armen. Min polare undrade hur jag hade hunnit bli stammis på ett ställe på två veckor. Jag sa att jag tror hon hälsar alla välkomna så. Hon låtsas känna igen oss för att få mycket dricks.
Polaren frågade den stora dörrvakten om han kände igen mig och om jag varit där varje dag i två veckor. Vakten svarade helt enkelt,
Yeah, I’ve seen him around.

Skaru me hem?

2011-05-08T12:30:00.000+02:00

Jag vet inte vad det är med mig. Att jag fortfarande försöker mig på kvart i tre ragg. Eller nuförtiden är det snarare kvart över ett ragg. Efter att barerna på söder stängt och man står på gatan utanför och funderar på fortsättningen. Då kommer den patetiska frågan som osar desperation. Jag vill inte ens knulla då. Det är jag för trött för och förmodligen för full. Jag vill bara känna någons värme i natten. Jag vill inte vara ensam. Men det har aldrig fungerat och kommer aldrig göra det. Det är helt fel metod för mig. Det finns så mycket jag måste ändra på med mig själv innan jag ens kan tänka på att träffa en tjej som kan tycka om mig.

Tillbaka

2011-05-04T21:39:00.000+02:00

Jag är tillbaka i Stockholm och jag jobbar. Inte så mycket mer. Det är kallt i Stockholm och det regnar. Körsbärsträden i Kungsträdgården blommar men regnet och blåsten sliter loss de rosa bladen och de fastnar på min ljusa skjorta. Det kommer säkert bli fläckar. Jag är ute och promenerar på lunchen. För att se något annat än kontorslandskapet och för att känna något annat. Allt jag känner är kylan och små regndroppar i ansiktet. Det är inte det jag vill åt. Jag får inte vad jag vill ha idag. Jag kommer fortsätta söka. Det är inte vår än.

Tip Top

2011-04-20T20:04:00.004+02:00

Jag är inte så stöddig när jag går ensam genom ett mörkt Clinton Hill. Området i Brooklyn där Biggie Smalls och Old Dirty Bastard växte upp. Men det är nog lika säkert som de flesta ställen i New York. Jag är där för att mina vänner som ska lämna New York har en avskedsfest. Festen är på Tip Top Bar and Grill. Baren ligger bakom en låst källardörr i ett hyreshus. Den har funnits där i 45 år men bara varit öppen för allmänheten de senaste tio åren. Mannen som låser upp dörren och släpper in mig har stått där i 45 år. Han är ägaren och bakom baren står hans dotter och barnbarn. Det känns mer som en fritidsgård eller föreningslokal än en bar. Lite julgransbelysning gör det lite festligare. Det finns också en bakgård som ser ut som ett skrotupplag. Ganska sunkigt men trevligt. Personalen är riktigt trevlig roligast är kocken, en gammal dam, som säkert också är del av familjen. Maten består av friterad fisk, friterad kyckling och pommes. Vill man ha en fiskmacka får man den friterade fisken mellan två skivor formfranska. Men det är billigt och gott. En engelsman som är på festen säger att det är en av de bästa friterade fiskar han ätit. Han borde veta.
Vi är väl ett trettiotal som är där för att fira av Anna och Jeremy och vi fyller upp största delen av baren. Jeremy tar över dj-båset. Jag pratar med en nätt liten tjej som arbetar som dansare på Broadway. Jag försöker med min svenska charm och får upp hoppet. Men då kommer hennes stora man och avbryter.
Hon med ögonen är också där. När hon pratar med mig sitter hon nära och tar på mig hela tiden. Jag blir lite förälskad. Men sen helt plötsligt är hon borta hon har gått vidare.
Mina vänner röker gräs på bakgården. Alla röker gräs i New York. Jag röker inte jag dricker öl och whiskey. Det är en rolig fest och helt plötsligt är klockan tre. Tip Top har öppet en timma till men jag känner att det är dags att bege mig. Jag får tag på en bil som tar mig hem till Manhattan för 20 dollar.

Svenskar i New York

2011-04-15T21:52:00.003+02:00

Det var en härlig dag i New York. Jag började dagen med en lång promenad i solen längs med East River. Jag gick in på en barbershop för att ta itu med frisyren som började se ut som Monchichi. Tyvärr är jag en sådan fegis så jag vågade inte låta dem raka min skalp med rakkniv.
På eftermiddagen mötte jag upp Daniel som förflyttat sig från Skånegatan till East Village på en lite mer permanent basis. Han har verkligen drömjobbet som utrikeskorrespondent. Han visade mig några av sina favoritställen och vi drack goda öl. Solen värmde skönt och vi hittade en uteservering på första avenyn där vi blev sittande tills solen försvann bakom husen. Dit kom även Daniels flickvän Linda som också är journalist och verkar från New York. Vi gick vidare för att få något att äta. Vi slog oss ner på en inbjudande serbisk restaurang på aveny C. Temperaturen var fortfarande behaglig och vi kunde fortfarande sitta ute. Trots att ölen var något blask från Montenegro var vi mycket nöjda med maten. Mest entusiastisk var Linda över sin helgrillade fisk som enligt Daniel nyligen var uppdragen ur Harlem River. Lite mindre entusiastisk blev hon när notan kom och restaurangen inte tog kort. Det finns saker att irritera sig på i New York också.

Samma gamla bar

2011-04-14T12:58:00.004+02:00

Jag tog en runda på de barer som alla hävdar att de är New Yorks äldsta.
McSorley’s Old Ale House från 1854, Old Town Bar från 1892, Pete’s Tavern från 1864, White Horse Tavern från 1880 där Dylan Thomas söp ihjäl sig och Ear Inn från1890. Det står 1817 på Ear Inns skylt men då var det ett hotell.
McSorley’s är min favorit. Där har tiden verkligen stått stilla och de har struntat i att stoppa in en tv som alla andra barer har gjort.

Regn i New York

2011-04-13T16:46:00.002+02:00

Sommarglädjen blev kortvarig. Efter solen kom ett ihållande regn. Mina planer att promenera runt i Brooklyn regnade således inne. Men på barerna skiner som bekant alltid solen.
Mary McBride som spelade på Joe’s Pub på kvällen sken också upp min tillvaro. Det var en fantastisk konsert. En av de bättre jag sett spontant utan att ha lyssnat in mig innan. Vem behöver sol när man har god öl och bra livemusik?

Sommar i NY

2011-04-12T13:56:00.003+02:00

Sommaren har kommit till New York. Det är över 25 grader varmt. Jag försökte shoppa lite men värmen gjorde att jag hamnade på en uteservering där jag bara sitter och dricker kall Samuel Adams Noble Pils och tittar på folk.

Därefter går jag in på Rye House där de har ac:n på så jag fryser nästan när jag dricker en Evan Williams Single Barrel. Temperaturväxlingarna är inte bra för min förkylning som vägrar ge med sig. Men whiskeyn hjälper.

När Jeremy dyker upp för en after work beslutar vi att hitta en uteservering. Så vi åker till Williamsburg och Mugs Ale House. När jag träffade Jeremy och hans tjej Anna första gången bodde de i princip ovanpå Mugs och åt där flera gånger i veckan. Nu jobbar Anna där. Men det är bara tillfälligt. De har sagt upp lägenheten i Brooklyn och sagt upp sig från sina jobb. Till månadsskiftet gifter de sig och flyttar sedan till Vietnam av alla ställen. De har tröttnat på New York och vill ha en lugnare tillvaro. Det blir säkert ett äventyr för dem men det är trist för mig som får färre vänner i New York. Jag måste lära känna fler i den här staden. Jag måste lära känna fler tjejer. Det säger jag till Jay och han lovar att presentera mig för några fotomodeller. Jay jobbar som designer och är en barndomskompis till Jeremy. Jay har designat Annas bröllopsklänning som han har med sig och det är givetvis en väldigt vacker kreation.

Vi sitter ute till efter midnatt utan att det blir kallt. Vi tar en promenad genom McCarren Park där högar av pappmuggar vittnar om hur många som varit ute och njutit i solen med kall öl. Pappmuggarna kommer från Turkey’s Nest där det är fullt drag fastän det är måndagskväll. Men vi går vidare till Greenpoint för där har jag aldrig varit. Vi kommer in på ett ställe där väggarna är täckta av ljus träpanel. I ena änden av baren sitter tre äldre män som var och en hade kunnat misstas för Bukowski. I den andra änden sitter tre snygga tjejer i 25-års åldern. Alla pratar polska med varandra och jukeboxen spelar någon polsk schlager. Det finns polsk öl på fat men Jay som köper rundan säger att här måste man dricka specialen. Det är en Coors och en shot av någon obskyr polsk whiskey för fyra dollar. Men det går ner.

Ett rum med utsikt mot gården

2011-04-10T12:49:00.001+02:00

Solen har ännu inte gått upp i New York men jag har varit vaken några timmar. Jag ligger i sängen och tittar upp i taket. Det är ett ojämnt tak. Hela lägenheten är sned. Golven buktar och väggarna lutar inåt. Men det är en mysig bohemisk lägenhet längst ned i East Village. Flygresan igår var ett helvete. Jag hade hoppats kunna sova men en elak förkylning satte stopp för det. Därför var jag otroligt trött när jag tog min första öl på Nice Guy Eddie’s här nedanför. Jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt för att komma in i rätt dygnsrytm. Men öl, whiskey och pepperoni pizza är inget vidare uppåttjack. Så jag gick hem och föll i komasöm tidig kväll. Vi får se hur det blir med jetlagen idag. Jag har inga planer för söndagen men nu börjar solen leta sig in genom fönstren så jag ska väl gå ut och köpa lite frukost.

A room with a view

2011-04-03T12:20:00.002+02:00

Målet med den här resan till New York är att träffa en vacker tjej med en schysst lya på Manhattan. Gärna en tjej med en trust fund och en lägenhet på Upper East Side med panoramavy över Central Park. Jag tänker mig en Blair Waldorf. Fast snäll då.
Ja, det är ju viktigt att sätta höga målsättningar här i livet. Sikta mot sjärnorna och så vidare. Sikta mot Manhattan så hamnar du i Rågsved.
Men jag har faktiskt några mer realistiska planer också. Jag ska jag besöka Lower East Side Tenement Museum. Man måste ju göra något kulturellt också. Vidare så Jag funderar på att ta båten över till Jersey City för att besöka en stad till och det måste ju finnas barer även där. Men inget är bestämt jag ska bara ta dagarna som de kommer. Det är ju det som är semester. Den enda tiden jag måste passa är till ett party på en sunkbar långt ute i Crown Heights.
Nu ska jag börja packa lite smått. Sex dagar kvar.

St Patrick's Day

2011-03-17T23:05:00.003+01:00

Jag kom på att jag faktiskt aldrig firat St Paddy’s Day. Det hade ju varit bra annars. Att ha en till anledning till att dricka svarta öl och gräsig whiskey. I New York firas det ju helt galet idag. En vän säger att han tagit en Guinness till frukost. Och det verkar som traditionen att klä sig i grönt och dansa Irish jig på irländska pubar blir mer populär för varje år även här. Tydligen var kön till gamla Dubliner, som nu flyttat, över 60 meter lång ikväll. Det blir inget firande för mig i år heller. Jag är hemma och jag föredrar ju faktiskt Tennessee whiskey framför irländsk. Men en liten eldig rödhårig irländska hade ju varit trevligt.

Från Skånegaten till East Village

2011-03-09T23:36:00.004+01:00

Jag är nyss hemkommen från Pet Sounds Bar på Skånegatan. Det känns bekant. Lika bekant som trevligt. Vi åt först några tapas lite högre upp på Skånegatan och skulle avrunda kvällen på favoritbaren med en Jack Daniel’s. Det blev betydligt fler än en drink. Jag har tappat räkningen på mina egna drinkar men har full koll på den som smet ifrån notan och lät mig betala för honom. Han ska få betala tillbaka. Med ränta!

Jag trivs på barerna på och omkring Skånegatan. Där känner jag mig hemma och välkommen. Men ändå längtar jag ständigt bort.

Om precis en månad åker jag till New Yorks gator. Området på bilden ovan är East Village. Den skönaste och bästa delen av Manhattan. Jag hade tänkt bo där i tolv dagar. Ungefär vid den röda cirkeln, på andra gatan mellan aveny A och aveny B, har jag hyrt en liten lägenhet av en tjej som verkar jättetrevlig. Alla de andra cirklarna på kartan motsvarar en bar.(klicka för att förstora) Det är tätt mellan barerna i East Village. Jag har inte varit på alla barer – men många. Det hade varit roligt men jag kan inte lova att jag kommer besöka alla nu när jag är där i vår trots att jag ska bo i hjärtat av Alphabet City. Jag har mina favoriter även där som jag kommer återvända till och så finns det ju så många andra delar av New York, med så många barer, jag också måste hinna med.

Matt’s NYC Mini Pub Guide

2011-03-06T18:30:00.005+01:00

Jag listade några favoritbarer i New York till en kompis som skulle åka dit. Kanske är det fler som är intresserade så här är listan. Håll till godo.

Matt’s NYC Mini Pub Guide

McSorley’s Old Ale House  
Som att stiga 100 år tillbaka i tiden. Det här är kultur. Måste besökas!  Serverar sin egen öl, en mörk och en ljus, i små sejdlar. Ta två!  http://www.mcsorleysnewyork.com/

Old Town Bar  
Ännu en historisk bar. Kanske New Yorks äldsta.
 http://oldtownbar.com/

Ginger Man  
Baren med flest ölkranar i New York. Över 70 olika öl på fat varav några är cask conditioned. Undvik AW-tid då det är väldigt fullt med businessfolk.  http://www.gingerman-ny.com/

Rattle n Hum  
Bar utan fönster med stort ölutbud. På söndagar serveras otroligt billiga och lika goda kycklingvingar.
 http://www.rattlenhumbarnyc.com/

The Blind Tiger  
Perfekt liten bar att slappna av i efter att man shoppat loss bland vintagebutikerna i Greenwich Village
 http://www.blindtigeralehouse.com/

Rodeo Bar  
Tex-mex käk, frozen margeritas och livemusik varje kväll. Dessutom New Yorks trevligaste bartenders.  
http://rodeobar.com/

Brooklyn Brewery  
Varför inte dricka Brooklyn i princip direkt ifrån bryggkärlet? Bryggeriet är öppet för allmänheten lördags- och söndagseftermiddagar. Det serveras ingen mat bara öl och åter öl. De vanliga favoriterna finns såklart men även några special brews. Prova en Brooklyn Blast.
 http://www.brooklynbrewery.com/

Mugs Ale House  
Här äter man så klart en Willamsburger till sin öl. Bisarrt stora, goda och billiga burgare.
 http://www.mugsalehouse.com/

Fette Sau  
Här köper du BBQ i lösvikt. Det finns ett stort utbud av bourbon och lokalt producerad öl. Ölen serveras i glasburkar i olika storlekar upp till en gallon. Titta efter öl bryggda enbart för Fette Sau.
 http://www.fettesaubbq.com/

Spuytin Duyvil
Tvärs över gatan från Fette Sau ligger ägarnas andra bar. De har även en tredje - en vin bar - men på Spuytin Duyvil är det öl som gäller med tonvikt på belgisk. Men det finns givetvis mycket amerikansk också. Prova något med amerikansk humle bryggd på belgiskt vis och slå dig ner på den lummiga bakgården.
http://www.spuytenduyvilnyc.com/

Barcade
Den här lagerlokalen är full med gamla arkadspel som Pac-man och International Karate. Det är riktig nostalgi. Underligt nog är klientelet är väldigt ungt. De flesta är förmodligen yngre än spelen. Men så finns det också en spännande ölmeny som ständigt byts ut.
http://barcadebrooklyn.com

Superfine  
Efter man gått över Brooklyn Bridge ska man leta sig ner under Manhattan Bridge till Superfine i Dumbo för lunch. Här serveras ekologiskt odlad mat och öl.
http://nymag.com/listings/restaurant/superfine/

4th Ave Pub
I Park Slope ligger den här lilla anspråkslösa baren med mycket bra ölutbud och bra priser. Deras Happy Hour innebär två dollar rabatt på all öl. Och det finns bara bra öl. Det finns också en mysig innegård som passar svala sommarkvällar.
http://www.myspace.com/4thavepub

Sökandet efter Jack

2011-03-04T22:59:00.003+01:00

Nej, Jag dricker inte Jack Daniel´s ikväll. Jag dricker ett glas rödvin. En fin Shiraz är ju också gott. Det är en hemmakväll i Sjöstaden. De senaste månaderna har det varit flera fredagskvällar hemma än ute på byn. Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Men det kanske är nyttigt. Lite mindre alkohol blir det ju i alla fall när man stannar i hemmets lugna vrå. Kul är det då inte men som sagt kanske nyttigt. Det är ensamt men ibland behöver man ensamheten. Det är ju självvalt. Visst hade jag kunnat möta upp vänner på söder och gjort en helkväll av den här fredagen. Men jag sitter hemma och lyssnar på Patty Loveless tillsammans med ett ganska stort glas vin. Jag lär knappast träffa någon att bli kär i här hemma i min nedsuttna soffa. Men å andra sidan har jag inte träffat någon under alla hundratals kvällar på krogen heller. Det finns så mycket jag behöver komma underfund med. Inte hur man plockar upp tjejer på krogen. Jag vill inte läsa böcker som The Game. Jag behöver få klart för mig vem jag är. Ärligt talat så behöver jag få reda på vad som är fel på mig. Och det är bara jag som kan lista ut det. Jag söker mig själv i min nedsläckta lägenhet ikväll och nu är det dags för en Jack Daniel´s.

Om du bestämt dig

2011-03-02T23:57:00.001+01:00

Så vad är då nästa steg? Nu när jag bestämt mig? Jag har ju bestämt mig för att bli kär.
Och då menar jag inte att jag ska bli förälskad i en stad på andra sidan Atlanten, förtjust i någon humlestark dryck eller tänd på någon countrytjej på tv. Jag vill känna kärlek på riktigt. Och det ska jag göra. Jag har bestämt mig.
Jag har inte en aning vad jag ska göra härnäst för att uppnå mitt mål. Det har alltid förbryllat mig – det här hur alla andra blir kära allt som oftast. Jag har verkligen inte lätt för att blir riktigt intresserad av någon. Inte på det sättet. Jag är intresserad av människor och vänskap. Jag vårdar mina relationer och anser mig själv vara en god vän. Men det är något speciellt som behövs för att få den där speciella kontakten mellan två personer jag vill kalla kärlek. Jag har det inte.
Jag har givetvis varit kär men det var längesedan. Jag vet inte om jag kan bli kär men jag vill. Och jag ska göra allt jag kan för att bli det.
Samtidigt är jag väldigt rädd. Jag är helt skräckslagen för jag vet hur ont kärleken kan göra. De få gånger som jag har varit kär har det resulterat i en på gränsen till outhärdlig smärta.
Men det måste vara värt risken. Chansen till något fint måste vara värt risken.
Jag har bestämt mig.

Ska fan

2011-02-21T22:31:00.000+01:00

Jag ska fan bli kär i vår.

Vår

2011-01-25T21:21:00.001+01:00

Fy fan vad jag längtar till våren. Jag inser att det är rätt utslitet att klaga på vintern. Gnälla över kylan och mörkret. Men just nu hatar jag den så otroligt intensivt. Förmodligen för att jag tycker så synd om mig själv och vill gnälla över så mycket annat banalt men försöker att låta bli. Jag lider fan av mer självömkan än Birro. Det är illa.

Arrivederci

2011-01-05T23:10:00.010+01:00

På årets första dag ligger det en dimma över Milano. Det är några grader varmt men den fuktiga luften är kall och rå. Den kryper in under alla lager av kläder och fryser mig in till märgen.

Det är dagen efter alla ekande smällar på Piazza Duomo vid tolvslaget och det är ganska lugnt på gatorna. De enda som är ute och promenerar är turister som vill ha ut så mycket som möjigt av sitt besök oavsett hur mycket bubbel som rann ner under nyårsnatten. Däribland jag. Det är först nu på fjärde dagen jag börjar hitta Milano.

Jag gör turistgrejerna och traskar runt kastellet medan jag väntar på att Bar Magenta ska öppna. Det är en klassisk lokal från 1907. Här som på flera andra ställen betalar man först i en kassa och får ett kvitto man sedan lämnar över till bartendern. I baren hanterar de inga pengar. De hanterar dryckerna med bravur däremot.

Att bokstavligen hänga i baren existerar nästan inte i Milano. Italienarna står bara i baren i 30 sekunder och sveper sin espresso innan de skyndar vidare. Men de kallar den bara för kaffe förstås. Att dricka kaffe på stående fot är billigare än att sitta ned och bli serverad. Och kaffet är absolut världklass. Det kommer bli svårt att gå tillbaka till jobbets automatkaffe efter den här resan.
Jag dricker ju mer öl och vin än kaffe men kaffet är det som sticker ut mest.

Efter några Birra Morretti på Bar Magenta promenerar jag vidare ner till kanalerna vid Naviglio. Det här kallas konstnärskvarteren och här ligger barerna vägg i vägg. Längs den mindre av kanalerna trängs säkert 30 till 40 barer men endast en tredjedel är öppna. Tydligen har i stort sett alla milaneser ledigt veckan efter jul och reser bort så det känns lite dött.

Mellan sex och nio har alla – ja, nästan alla – barer i Milano happy hour. Även helgdagar. Här innebär happy hour en gratis buffé – apertivo – till din drink. Och det är inte bara småplock utan pastarätter, pizza, friterade skaldjur och på ett ställe jag var på till och med en chokladfontän.

Jag utnyttjar apertivon och äter gratis middag tre dagar i rad. Den här kvällen på Movida. Det är en modernare bar och här finns det faktiskt barstolar där jag bänkar mig. Jag är trött så här efter fyra dagar i en ny stad och inte så hungrig så jag äter inte mycket av buffén. Jag karvar mest bitar parmesan ur den enorma runda osten och smakar några starka italienska salami.

Bredvid mig sitter Ricardo och vill skåla in det nya året. Han är en kämpande musiker och numera arbetslös efter att han kört bil onykter. Han är en kuf men ganska rolig. Det är ofta man träffar säregna personer när man sitter ensam i en bar. Och jag antar att jag själv inte är så annorlunda. Han berättar att det går att köpa marijuana i en cigarettautomat längre ner på gatan. Jag är inte intresserad av att gå dit för att köpa något. Vi skålar istället in det nya året flera gånger i skummande öl.

I en soffa i ett mörkt hörn sitter Paola och Mara. Där hamnar jag och Ricardo när vi blivit för fulla för att sitta kvar på våra barstolar. Paola är mörk med bruna rådjursögon och brunt svallande hår. Hon är väldigt italiensk och pratar med sina händer. Hon tar på mig mycket och jag älskar det. Jag vill ta på henne tillbaka men vet inte hur mycket som är lämpligt. Jag tar tag i hennes händer och säger på att jag är rädd att hon ska slå till mig när hon gestikulerar och får så en ursäkt att hålla henne i handen.

Ricardo viskar konstiga saker till Mara och plötsligt vill hon gå och det nu. Jag väljer tjejerna framför min nyfunna vän den excentriske musikern. Jag betalar min nota till bartendern som har samma frisyr som Zlatan men är en meter kortare. Han blinkar och nickar menande mot tjejerna samtidigt som han bjuder på en stor shot Jack Daniels. Som om jag behövde den.

Fylld av italienskt självförtroende är jag väldigt på Paola och frågar utan några vidare krusiduller om hon vill följa med till mitt hotellrum. Hon är också väldigt rak och säger att hon inte vill ligga med någon hon just träffat. Så småningom följer hon dock med till hotellbaren för att ta en sista drink. Hon pratar med tjejen i baren på italienska i ett rasande tempo och beställer något riktigt starkt. Det är otroligt sexigt.

Vi sitter och smuttar på våra drinkar och pratar tills långt efter att hotellbaren stängt. Hon är vacker och fascinerande. Hon är dessutom genuint intresserad av att veta mer om mig och frågar om allt. Vi lägger hela tiden händerna på varandra när vi pratar. Jag känner att om jag skulle fråga några gånger till så skulle hon följa med upp till mitt rum. Men trots min berusning inser jag att tjat inte är värdigt varken henne eller mig. Jag får nöja mig med några lätta pussar och ett
arrivederci...

Sjuttiofemma

2010-12-29T14:20:00.001+01:00

Jag tar en 75 cl. Samuel Adams på O'learys Arlanda. När jag åkte till London i våras försov jag mig och missade planet. Det kostade flera sköna tusenlappar. Idag är jag ute i god tid.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i Milano. Förutom att snacka fotboll med Zlatan och dricka vin med fotomodeller.
Det är bara skönt med ett avbrott.
Uppleva något nytt.

Milano

2010-12-02T22:19:00.001+01:00

På min arbetsplats har mötesrummen fått namn efter stora städer. Det kan låta ganska spännande att bli kallad till möte i New York, Tallinn eller Luxemburg. Det är inte alltid lika spännande som det låter. Men som den drömmare jag är dagdrömmer jag mig allt som oftast bort till mer spännande platser. Kanske är jag inte så effektiv på ett möte i New York då jag bara sitter och fantiserar att jag är på någon bar i East Village.
En dag på jobbet när längtan bort, och längtan efter något nytt och spännande, var allt för stor spontanbokade jag en resa över nyår. Jag har länge funderat på att åka till romantiska Paris men nu föll lotten på Milano. Det bara blev så. Egentligen hade jag ju velat åka till värmen nu när det är så ohyggligt kallt i Stockholm. I norra Italien är det inte direkt någon medelhavsvärme i december. Men nu blev det Milano. Modehuvudstaden Milano. Det är ungefär allt jag vet om staden. Och vad jag hört från de som varit där är det en inte allt för trevlig stad. Ja, jag vet inte, jag börjar tveka. Hur roligt kan det bli att sitta ensam på ett hotellrum i Milano på Nyårsafton?

Första december

2010-12-01T21:00:00.000+01:00

Så har det blivit första december. Det är mörkt och kallt. Ohyggligt kallt. Det är inte mycket till adventsstämning. Jag har inte satt upp ljusslingan på balkongen. Det är för mycket snö. Det är för kallt. Jag har bara inte orkat. Det känns som det gör det samma.

Court Yard Chicks

2010-11-07T21:39:00.004+01:00

Eftersom Union Chappel är en gammal kyrka med långa träbänkar var det inga numrerade platser på Court Yard Hounds konsert. För att få en bra plats var jag på plats en och en halv timma före insläpp. Då stod det redan en tämligen lång kö utanför kyrkportarna. De hade redan köat i sex timmar! Det var folk från hela Storbritannien, Holland, Belgien och till och med en kille från San Fransisco. Det känns bra att det finns galnare fanns än mig. När vi väl släpptes in lyckades jag få en riktigt bra plats i mitten av tredje raden.

Stående ovationer möter systrarna Martie och Emily när de äntrar scenen. De möter publiken med sin varma utstrålning och stora leenden. Martie charmar alla när hon försöker härma en London accent Mary Poppins accenten. Emily nämner att de saknar någon emellan dem och det faktum att det ligger en Dixie Chicken restaurang längre ner på gatan.

Court Yard Hounds uppstod i kölvattnet av Dixie Chicks när Natalie ville ta en paus. Huruvida det blir några fler skivor eller spelningar med Dixie Chicks vill jag inte spekulera i. Man får glädjas åt att Martie och Emily fortsätter med obruten energi. Och de gör det med den äran.

De kommer verkligen till liv live. Både systrarna och låtarna från debutalbumet. Det är Emily som sköter merparten av sången och Martie backar upp med sin vackra stämma. Bakom sig har de ett fem man starkt band för att lyfta fram sin musik. Emily växlar mellan gitarr, banjo och dobro. Martie byter fiol mot mandolin i varannan låt. Många låtar är stämningsfulla och gripande. Men det är vid de country och folkmusikinspirerade låtarna som publiken vaknar till liv. I slutet av konserten när de spelar Aint No Son Of Mine står alla upp igen och klappar händerna och stampar fötterna i takt. Det är en fantastisk stämning och kyrkans tak är på väg att lyfta.

Pubar och åter pubar

2010-11-04T21:34:00.008+01:00

Efter att vi landat på Heathrow, jag och AA, orkade vi bara sitta på tunnelbanan i fyra stationer innan vi gick av i East Hounslow för att hitta ett vattenhål. Ganska snart stod vi framför ett stort vitt fristående hus med en inbjudande skylt. The White Bear. Men till vår bestörtning var det stängt. Vi promenerade runt ett tag i den nedgångna förorten. Vi började tappa modet. Hade det varit ett misstag att gå av här? Skulle det inte finnas några öppna pubar här?

När vi närmade oss Hounslow Central frågade vi en gubbe som såg ut att veta allt om vart man kunde dricka en riktigt god öl. Och det visste han. Det och mycket mer. Även om han inte själv längre gick på puben. Han pratade på om allt och inget och slutade aldrig. Jag förstod kanske hälften men det mesta handlade om hur allt var bättre förr i Hounslow. Han hann också med att kasta en känga åt de invandrare han tyckte tagit över stadsdelen. Till slut förstod han att vi ville vidare och pekade mot närmaste pub som inte alls var långt därifrån. The Rose var ingen vidare mysig pub men de hade London Pride på fat och då kändes allt bra. Efter det hittade vi flera pubar i närheten. The Windmill, The Bell och Bullstrode. Vi åt en Toad in the hole innan vi hoppade på tunnelbanan in mot stan för att checka in på hotellet.

Efter en snabb otroligt god öl från Adnams på The Kings Head som ligger tvärs över gatan från hotellet begav vi oss in till city där det snart skulle vara dags för after work. Då det var skönt väder stod folk i gränderna utanför puben med sina pints. Blandad publik men kanske mest finansfolk i kostym som precis tagit helg. Det var väldigt bra stämning på pubarna och på bakgatorna. Fullt drag men ändå laid back.

Sen blev det ganska suddigt. Jag har ingen aning om hur många pubar vi var på men en bra bit över tio stycken hann vi med under fredagen. Och det var bara första dagen.

Jobb och längtan efter något

2010-10-23T02:44:00.002+02:00

En sketen bunt med papper. Det är vad jag har gjort idag. Jag har suttit med en och samma sak hela tiden. Jag har stirrat på bunten hela arbetsdagen. Jag har angripit den från alla håll och kanter. Det var inte ens en speciellt tjock bunt men den har faktiskt tagit hela min arbetsdag i besittning. Jag har vänt och vridit på sidorna för att försöka finna en rätsida på helheten. Stundtals har jag blivit illamående i mina försök till hög koncentrationsnivå. Till den grad att jag velat spy på pappersarken som blivit solkiga av mina tummar som smetat ut trycksvärtan. Endast några få anteckningar med blyertspennan i marginalen har det blivit. Det låter inte mycket till dagsverke men jag är faktiskt nöjd med min insats. Jag har en bra utgångspunkt för hur jag ska lösa problemen efter helgen. Och det känns som en spännande utmaning.

Det är inte mycket action och stress i mitt nuvarande jobb och det var väl det jag ville slippa när jag sa upp mig förra året. Nu är jag anställd som specialist för att reda ut de problem som uppstår med de här pappersbuntarna. Det får ta den tid det tar – det är alla medvetna om – och det utrymmet ges mig. So far so good.

Men... något saknas mig. Som vanligt. Jag är aldrig nöjd. Jag längtar bort. När jag pausar i sidvändandet surfar jag resesajter. Jag vet inte hur många sökningar på flygstolen.se och hotels.com jag gör på en dag men det är många. Jag känner till alla avgångar med alla flygbolag till New York. Avgångstider, ankomstider, flygtid eller priser? Fråga mig. Jag har det i huvudet. Nu ska jag till London nästa helg men planerar redan nästa resa. Jag tittar på Paris. Jag vill dricka vin på en liten bistro i Montmartre och älska med långbenta fransyskor. Sedan måste jag tillbaka till New York snart. Det är nästan så att min dragning till den staden känns ohälsosam och pervers. Men jag älskar verkligen New York. Jag känner mig hemma där även om det inte alls är det. Det är borta och jag längtar bort ofta trots att jag trivs bra här. Här där jag har alla mina fantastiska vänner och allt jag behöver. Här som är hemma. Jag längtar bort men mest av allt längtar jag nog efter någon att sova med.

Livet II

2010-10-21T22:18:00.000+02:00

Jag älskar egentligen mitt liv.
Det är bara mig själv jag hatar.

Livet

2010-10-21T08:36:00.001+02:00

Livet går vidare. Sidledes.

#STBW

2010-10-12T17:56:00.004+02:00

Ett smakprov rökig Smokehead och en tshirt för 50 kronor är inte dyrt. Faktum är att whisky är mer prisvärt än öl på Stockholm Beer & Whisky Festival. Men man kan inte dricka så många smakprov whisky om man vill ha en lång och rolig kväll. Jag drack tre varav Rogues whisky var helt odrickbar. Det visste jag redan innan. Den hade bara legat på fat en månad och smakade mest finkel. Men det var en tuff grej.

Desto mer öl blev det. Alldeles för många sorter för att räkna upp. Och sorgligt nog fanns det alldeles för många nyheter för att kunna dricka alla. I år fanns det många danska microbryggerier på plats. I Danmark har de ca 130 småbryggerier medan det bara finns ca 30 i Sverige. Men det blev nog ändå flest svenska öl för mig på mässan.

En rolig upptäckt var att den gamle punklegenden Per Granberg från Charta 77 står bakom öl som Slussvaktaren och Tok-Olle från Strömsholms Brygghus.
En annan trevlig sammandrabbning var med flygande bryggmästaren Jessica Heidrich som skapat Angel’s Share serien och nya favoriterna S:t Erik.

Men bäst på mässan var nog ändå Ardbeg-tjejerna som kryssade omkring i folkhavet med sin skottkärra full med whiskyflaskor.

Oktober

2010-10-05T21:32:00.000+02:00

Det måste ha varit något fel på ölen. Det kan ju inte ha varit helt normal öl när jag varit bakis i två dagar.
I söndags anordnades oktoberfest i ett öltält ute vid Sjöhistoriska museet. Det var tyska ambassaden som stod för fiolerna för att fira 200 års jubileum för oktoberfest och 20 års jubileum sedan muren föll. Det bjöds på mat och underhållning och man kunde köpa tysk öl, Engelbrau, för 25 spänn. Det var sannerligen en trevlig söndagsutflykt och ölen var god. Men något fel måste det ha varit på den för jag kan inte minnas senast jag blivit så bakfull. Att den var billig och god och jag drack litervis av den kan ju i och för sig ha något med saken att göra. Eller det faktum att jag besökte fyra pubar efter att öltältet stängt. Jag vet inte riktigt. Men en sak är säker. Man är inte 25 år längre.

Stockholmsregn

2010-09-19T11:14:00.003+02:00

Tillbaka i Stockholm igen. Det regnar i Stockholm. Det regnar mycket. Samma gamla fotbollshuligan sitter på samma gamla söderbar. Samma bartendrar häller upp skummande öl. Jag håller mig till europeisk öl. Det har varit mycket amerikansk på sistone.
Jag tar en barrunda. Samma gamla runda. Det är mycket politik i luften i Stockholm. Men efter ett par öl mattas de politiska diskussionerna av och det pratas bara tjejer, relationer och sex. En sexig blondin vägrar kännas vid att hon tidigare hånglat med en av mina vänner men medger att hon gärna gör det nu.

Nu byter jag storstaden mot lugnet på landet. New York och Stockholm byts mot ett 1700 tals torp ute på en ö i Mälaren. En vecka utan avgaser, internet eller ens mobiltäckning är vad som väntar. En trave böcker och en flaska whiskey framför kakelugnen är vad jag ser fram emot.

Music in NYC

2010-09-18T15:39:00.010+02:00

Brother Jimmy’s BBQ ligger bara runt hörnet från mitt hotell. Men deras pulled pork gör mig besviken. Den är torr och smaklös. Att det finns ett dussintal såser att hotta upp den med hjälper tyvärr inte. Bartendern är en liten blond söt sak med stora blåa ögon. Hon gör mig inte besviken. Inte till en början men efter ett tag börjar hennes stora vita leende och uppspärrade ögon kännas lite creepy.

Jag korsar Manhattan och slår mig ner på en barstol på The Hairy Monk. Det är fullt i den lilla baren med den stora bardisken. Till vänster om mig försöker en kille trösta en tjej med knallrött hår som gråter högljutt. Kanske har hon nyss blivit dumpad. Kanske är det killen som tröstar henne som precis gjort slut. Gå härifrån då så jag kan trösta henne.
Strax bakom mig står fyra stora fulla killar med typiskt jock-utseende som hämtade ur en college-film. De gör sig roliga över den asiatiska tjejen som sitter till höger om mig och hennes homosexuella vän som för tillfället är på toaletten. Tjejen som är ungefär hälften så kort som grabbarna får till slut nog och hoppar ner från barstolen och skriker högt åt dem att hålla käften och dra. De försöker till en början ursäkta sig men inser att tjejen inte kommer sluta skrika på dem förrän de går.

Jag tröttnar på allt drama och går över gatan till Rodeo Bar för lite varmare stämning, jordnötter och honky tonk. Jag köper en Sierra Nevada på flaska ur baren, som är en gammal ombyggd hästtransport, och väntar på att bandet ska börja spela. Olyckligtvis har jag redan sett bandet för kvällen, Susquehanna Industrial Tool and Die Co. Eller olyckligtvis? De är bra och framförallt roliga och underhållande men det hade varit roligt att se någon ny akt.

Ute i Park Slope, Brooklyn får jag se mycket, för mig, ny musik. På Southpaw pågår 7th annual Brooklyn Country Music Festival under dagarna tre. I dag, som är sista dagen, spelar Alex Battles, Dock Oscar, Kristin Andreassen, The Flanks och Brooklyn Jugs. Jag stannar och ser samtliga band. Jag är trött på öl men gör som alla andra och köper en burk PBR för ynka två dollar. Den är knappt drickbar efter allt humlestarkt jag druckit. ”Like George Washington going down your throat.” Jag går över till att dricka Jack Daniel’s och blir full. Det blir en riktigt bra kväll. Det är fullt, varmt och trångt på Southpaw. Jag hatar min svenska brytning men det är alltid en öppning. Tjejerna frågar alltid vart jag är ifrån och vi har något att prata om för ett tag. Jag ska lära mig att använda min charmiga brytning bättre. Kanske hade det varit roligt att vara här alla tre dagarna men då hade jag missat så mycket annat av New York. Alla banden är bra och det är ett riktigt drag men jag faller mest för Kristin Andreassen. Ja, jag är svag för söta tjejer med gitarr. Roligast att se är dock Brooklyn Juggs. Vem kan inte älska en akt där en av bandmedlemmarna spelar på en gammal kanna moonshine?

Governors Island

2010-09-17T02:43:00.005+02:00

Utsikten över nedre Manhattan från Governors Island är fantastisk. Ön ligger bara en kilometer från Manhattan. Här finns en gammal militäranläggning som är nedlagd och nu mest liknar något från en haunted house-film. Nu försöker man få upp intresset för ön med gratis färja till den vackra parken, konstutställningar och konserter. Jag är lurad hit för en spelning med Panda Bear.

Här finns en liten anlagd sandstrand med åtskilliga försäljningsstånd med fullt utbud. Jag räknar till att det finns tre riktigt bra öl på fat, bland annat Sixpoint Sweet Action, och det är inte dåligt för en utomhuskonsert med tanke på att vi från Sverige är vana att dricka Spendrups i plastflaska på sådana spelningar. Så jag är glad trots att mina skor är fulla med sand.

Panda Bear, eller Noah Lennox, är en del av gruppen Animal Collective men spelar nu solo. En pandabjörn med sin keyboard och elgitarr. Musiken tilltalar mig inte alls. Det är för experimentellt – för elektroniskt. Det enda som tilltalar mig är att han kör hela sin grej som en show utan några mellansnack.

Jag tittar mer på utsikten än följer konserten. Eftersom det är den elfte september gör strålkastarna på Ground Zero sig extra påminda när kvällsmörkret och molnen kommer in över öarna som är New York.

Fashion's Night Out

2010-09-16T16:02:00.005+02:00

WCOU Radio är en liten otrendig bar på första avenyn med starka drinkar för 5 dollar. Jag möter upp mina vänner och deras kompis Adam där. I Adams väska finns en liten chihuahua, Apple, som han är barnvakt åt. Hunden ser inte särskilt nöjd ut i den varma lokalen med hög rockmusik i högtalarna.

Det är Fashion’s Night Out, som är en del av modeveckan, ikväll men den märks inte mycket av i East Village. Det måste vara modevecka flera gånger om året för jag tycker alltid jag prickar in den när jag är i New York. Men jag har absolut inget emot lite modellspaning.
Efter några drinkar och ha ätit bläckfiskbollar från ett japansk take-out ställe ger vi oss i väg ner mot Soho där alla butiker har öppet sent och de flesta har fri bar under Fashion’s Night Out. Gatorna är fulla av fashionistas, och andra som bara vill ha gratis vin, som går från butik till butik och fönstershoppar. Jag tittar inte så mycket i skyltfönstrena som jag tittar på alla tjejer som trippar fram i höga klackar.

Vince arbetade tidigare på Wall Street som kvantanalytiker men lessnade helt, lät skägget växa och började komma för sent till jobbet. Han fick till slut sparken med ett fett avgångsvederlag. Med de extra pengarna kunde han fullfölja sin dröm och öppna en butik som säljer designerstrumpor. Ja, i stort sett bara strumpor. Några mössor och väskor finns också i sortimentet. Så småningom kanske han ska utvidga och sälja skräddarsydda skjortor också. Den stora öppningsdagen var planerad till Fashion’s Night Out. När jag var där dagen innan var loggan i fönstret, som min kompis designat, det enda som var på plats. Inne i butiken var allt en enda röra men nu har de faktiskt fått ordning på allt. De har jobbat 22 timmar i sträck säger Vinces flickvän. Nu är premiärfesten igång. En stor balja med Buds på is ska drickas upp innan vi går vidare. Just som jag står och funderar på vem som skulle vilja betala 300 till 500 kronor för ett par strumpor dräller det in fulla och fnittriga tjejer som faktiskt handlar. Kanske går det i New York att försörja sig på en strumpbutik eller kanske går det bara man är så engagerad i sin butik som Vince är. Trots att strumporna är dyra behöver han sälja ganska många par för att betala hyran för en butikslokal i Soho.

Apples mamma Chris dyker upp och han köper en ny väska att ha Apple i. Hunden ser genast gladare ut. Om det är den nya väskan eller att träffa matte igen vet jag inte. Chris och min kompis Anna har i stort sett likadana kläder på sig. New York ska vara ett av världens modecenter men de flesta här klär sig rätt taskigt.

Jag pratar med några tjejer från Seattle som är i NY bara för modeveckan. De vill hänga med till någon trendig klubb. Jag säger att vi nog bara ska gå till någon bar men de följer med ändå när Vince stänger butiken för premiärdagen. Vi hamnar i en mörk källare i China Town där lokalen nästan enbart är upplyst av stearinljus. Det är ganska mysigt men det är fullt till bristningsgränsen. Tjejerna från Seattle försvinner i vimlet eller så gick de vidare till något hippare.
En av tjejerna i sällskapet är väldigt flirtig eller så är hon bara en sådan som tycker om att ta på den hon pratar med. Det känns i alla fall väldigt bra med en snygg tjejs händer på min kropp men jag rör inte vid henne eftersom hennes pojkvän är med. Hon bjuder alla på Jameson shots. Alla blir tokigt fulla förutom jag som redan är marinerad i alkohol och konstant salongsberusad efter en veckas ölhävande. Jag åker hem till hotellrummet och hånglar med en pizzaslice för 1 dollar.

Street Art

2010-09-15T09:49:00.005+02:00

Flight

2010-09-14T15:31:00.005+02:00

På The Ginger Man har de 70 olika fatöl. Det är ett himmelrike men det är väldigt svårt att välja vad man ska dricka. Eftersom baren ligger på 34:e gatan mellan 5 och sjätte avenyn är det packat med kostymer och snygga affärskvinnor efter klockan sex. Då får man inte köpa en smakprovsbricka, en flight, för bartenderna har fullt upp och ljudnivån är mycket hög. Men är man en charmig svensk kan man lyckas ändå. Jag dricker en flight med Smuttynose Farm Ale, Avery Maharaja Double IPA, Greenflash Double IPA och en Greenport Harbor Disorient IPA. Maharajan är den klara vinnaren. Helt otroligt god.

Några gator längre ner på Manhattan ligger Rattle N Hum. Man ska inte avskäckas av att det är en irländsk bar som har ett töntigt namn. Det är en riktigt bra bar trots att de bara har 40 olika fatöl. När jag är där är representanter från La Chouffe där och delar ut tomteluvor, nyckelringar och gratis stora flaskor av nån liten batch. Jag tar bara en nyckelring. Tomte kan jag vara utan luva och jag vill ju inte dricka belgisk öl när jag är i NY. Så jag dricker en Sixpoint Sweet Action. Sixpoint är ett litet bryggeri och de tappar inte på flaska. Tack och lov finns den numera på fat på många barer i NY.

Green Eyes

2010-09-11T17:17:00.005+02:00

Visst är det härligt att det luktar gräs överallt, säger Laura till mig.
En man med grånade dreads måste ha hört henne och hänger fram en påse med ganja framför hennes ansikte.
Vill du köpa lite? säger han och flinar. Titta gräset har samma fina gröna färg som dina ögon. Hey greeneyes du måste köpa lite, fortsätter han.
Laura tackar nej men medger att det var en bra säljpitch.
Jag har inte lagt märke till Lauras ögon tidigare. De är verkligen gröna och vackra.

Vi är i Crown Heights där det pågår en väst indisk karneval. I den här delen av Brooklyn bor det nästan bara folk från väst indien. Och så mina vänner Anna och Jeremy. De är från Ohio.

Längs en huvudgata trängs gatukök och gatuförsäljare. Det doftar väldigt gott. Inte bara från gräset som röks lite här och där men också från all kyckling som grillas i uppskurna tunnor. Ljudnivån är otroligt hög. Lastbilarna som sakta åker fram i paraden har stora el-aggregat för att driva de enorma högtalarna på flaken. Vi tränger oss fram för att få en glimt av dansarna. Uppskattningsvis är det över en miljon människor ute för att titta på karnevalen.

Vi tröttnar på trängseln efter fem minuter. Efter att jag ätit en specialitet från Trinidad bestämmer vi oss för att ta en öl. Det finns tyvärr inte så många bra barer i Crown Heights. Vi går till en källarbar som heter Tip Top. Vi måste ringa på en klocka för att bli insläppta. Bartendern, en äldre dam, skickar våra flasköl längs bardisken. Vi sätter oss på den sjabbiga bakgården. Vi är ensamma där då de vanliga stamgästerna är ute och tittar på karnevalen.

Vi dricker några öl och planerar vad vi ska göra härnäst. För att jag ska få äta en riktigt god Pulled Pork ska vi bege oss till ett ställe som heter Double Windsor. Dit är för långt att gå men Jeremy har bil. Jag påpekar att jag inte tycker det är en bra idé att köra efter vi har druckit. Laura, som är Annas lillasyster, försäkrar mig att Anna är en väldigt bra drunk driver. Jag sätter mig i framsätet på den risiga Volvon och håller i mig. Som tur är kommer vi aldrig upp i någon högre hastighet då vi svänger runt på Brooklyns gator.

Som utlovat är grismackan väldigt god. Anna får ett sms från sin kompis som jobbar på en pub på fjärde avenyn i Brooklyn, The 4th aveny pub. Så vi sätter oss i bilen igen. Jag säger att det vore pinsamt att åka till New York och dö i en sketen gamal volvo. Laura skrattar. Hon tycker om att skratta och hon har fina smilgropar.

På 4th aveny får vi gratis öl. Vi sätter oss på den lugna bakgården som är nyrenoverad. Det är sommarvärme och jag skulle kunna sitta här hela natten och dricka öl och titta in i Lauras gröna ögon. Jag sitter bredvid henne och försöker få henne att skratta. Laura är konstnär, skulptör. Hon arbetar åt en ganska känd skulptör, som gjort många konstverk i New Yorks tunnelbana, men hon har gott om tid att ägna sig åt sina egna skulpturer. Jag drunknar mer och mer i hennes fantastiska gröna ögon.

Tyvärr är det dags att bryta upp. Anna och Jeremy ska upp och jobba imorgon. Och Laura ska iväg och möta upp en dejt.

Come out and play

2010-09-08T13:46:00.005+02:00

Jag trodde i min enfald att det skulle vara svalare vid havet så jag åkte ut till Coney Island. Men det är fan helt vindstilla. Det finns ju ett helt hav att fläkta ifrån men bara små krusningar syns på Atlanten. Jag rör mig i slowmotion på boardwalken och blickar ut över stranden där den varma luften rör sig lika sakta som mig över sanddynerna. Under ett parasoll utanför Ruby's Bar & Grill tar jag en välbehövd kall öl. Självklart en Coney Island Lager. Det är för varmt för mörka öl. Jag provar också Coney Island Mermaid Pilsner som är god och läskand men den är inte lika bra som den Kelso Pilsner jag köper i ett stånd lite längre bort. Kelso är också ett lokalt bryggeri från Brooklyn.

Det är tisdag och skolorn har precis börjat så det är ganska tomt på stranden. Sommaren borde vara över men det är fortfande över 30 grader varmt. Souvenirshopparna, korvstånden och barerna på Coney Island är nedgångna och de flesta vill behålla den charmen. Men det pågår en kamp med entreprenörer som vill bygga om hela området. Efter att ha köpt en ”Save Coney Island” t-shirt tar jag en sista öl på en bar där jag får skorna fulla med sand. Jag lyssnar till ljudet från pariserhjulet och gläds åt att Coney Island fortfarande ser ut som i The Warriors.

Bra!

2010-09-03T07:41:00.004+02:00

Jag har det jävligt bra. Nu har jag jobbat dryga tre månader på nya jobbet. Och det går bra. Så nu tar jag semester i tre veckor. Jag har råd att göra vad jag vill på semestern. Allt känns riktigt bra. Jag borde absolut inte ha något att klaga på. Ändå är jag en sån jävla gnällspik.

Trötter

2010-08-31T20:48:00.000+02:00

Jag är så jäkla trött att jag måste gå och lägga mig nu klockan nio. Fastän jag vet att jag då kommer vakna vid midnatt och inte kunna somna om sedan. Vilket leder till att jag kommer vara lika trött imorgon. Jävla nedåtgående spiral. Jaja, tre dagar kvar till semester och vem dagar kvar till New York.
Det här bandet kanske man ska orka se på Southpaw i Brooklyn om man inte är för trött alltså.

The Defibulators - "Say Say Say" from Possum Den Productions on Vimeo.

Shoppingöl

2010-08-21T13:47:00.001+02:00

Uteserveringen på den här baren i Globen shopping är knappast stocholms mysigaste. Globen shopping är knappast stocholms bästa galleria. Men det är sällan lika trångt som på andra shoppingställen i stan. Och tjejen på JC gjorde verkligen sitt jobb. Hon sa rakt ut att jag inte fick gå innan hon sålt ett par jeans till mig. Lite väl påträngande men till slut blev det rätt. Efter jag provat hela affären. Så nu sitter jag och tar en öl medan jag väntar på att hon ska lägga upp byxorna. Det känns förjävligt att jag var tvungen att gå upp en storlek. Jag vet jag har bara mig själv att skylla. Hade jag bara tagit hand om min kropp hade kläder kunnat sitta bra på mig också. Jag ska ta tag i det. Jag ska komma igång med träningen. Men nu ska jag ta en öl till.

Sommarens sista suck

2010-08-15T22:05:00.001+02:00

Det är kyligt på balkongen ikväll. I går var det tropisk hetta i Stockholm men den värmen känns inte av idag. Kanske bevittnade vi en sista kraftansträngning från den döende sommaren när vi igår från Loopens Marina såg solen gå ner bakom Liljeholmsbron. Nu är det så dags för höst. Sommaren har varit för kort – den är alltid för kort. För mig har det varit en väldigt intetsägande sommar. Det har varit en rekordsommar men det har inte bekommit mig. Jag har svettats i min kostym, försökt göra ett gott intryck på min nya arbetsplats och bara jobbat. Om jag lyckats eller ej låter jag vara osagt. Nu är så då sommaren över. Det är dags att gå in från balkongen och förberada mig för att göra det bästa av den kommande hösten.

Lördag

2010-08-14T12:29:00.001+02:00

Testar blogga från balkongen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ghost Town

2010-08-12T21:29:00.002+02:00

Jag borde inte boka resor långt i förväg. För nu går jag bara och räknar ner dagarna och koncentrerar mig inte på något annat. Absolut inte på jobbet, träning eller annat nyttigt. Jag ser bara framåt. Och det är väl bra? Om exakt 24 dagar sitter jag på Rodeo Bar med min första New York öl för den här gången. Jag har bokat biljett till London i november också. Det blir nog en bra höst det här. Jag ska se Court Yard Hounds i London tänkte jag. De spelar på Union Chapel. Där har också First Aid Kit spelat. Jag har lyssnat på Klara och Johanna hela dagen. De är fantastiska.

In your dreams

2010-08-10T07:38:00.002+02:00

Hur slutar man drömma om någon? I vaket tillstånd är det lättare. Det är bara att hålla sig sysselsatt och tänka på annat. Men det går inte att blockera någon i sina drömmar.
Och det värsta av allt. I drömmarna är hon alltid snäll.

Trapped

2010-08-07T00:52:00.002+02:00

Då jag fick veta att Bruce Springsteens konsert i Hyde Park från förra sommaren skulle släppas på dvd var det klart att jag skulle köpa den. Men jag har dragit ut på det för det har inte känts som att spelningen skulle komma till sin rätt på min lilla tv. Jag har en sån där gammal tjock tv. Sån som man hade när man var liten ni vet. Sån som är lika tjock som bred. Jag tittar inte mycket på tv. Nästan ingenting alls. Ibland på morgnarna slår jag på nyheterna. Men det är allt. Det ironiska är att jag betalar tv-avgift. Det ringde en bestämd dam, kort efter att jag flyttat in, och frågade om jag hade tv. Det spelar tydligen ingen roll om man har tjock eller smal tv och jag kan inte ljuga. Således betalar jag 173 kronor i månaden för public service. Som i och för sig är väldigt bra, men det hör inte hit – jag tittar inte. När jag använder min tv är det för att titta på en musik-dvd. Och varje gång svär jag högt att det är för liten bild och för dåligt ljud. Egentligen borde jag köpa en projektor och fett ljudsystem så kan jag sluta gnälla. Men det funkar inte i min lilla lägenhet som dessutom förmodligen är för ljus.

Så jag har väntat med att köpa den här senaste Bruce Springsteen dvdn. Jag har inte velat se den förrän jag får se den i ett format som är den värdig. Jag har frågat, trugat och lirkat med vänner om de inte vill titta på den med mig. En polare som nyss köpt en alldeles för dyr 50 tummare, som han bara använder att spela playstation på, gick till slut med på kolla tillsammans med mig. Det måste ha varit en svag stund för honom.

Jag köpte så äntligen Bruce Springsteen & The E Street Band: London Calling Live in Hyde Park idag för att se den imorgon. Jag rev upp plasten redan på tunnelbanan men det var som vanligt inte mycket att läsa i det lilla häftet. Bäst att låta musiken säga sitt. Väl hemma i soffan tänkte jag att jag i alla fall kunde se på extra spåren. Bara titta lite på min lilla tjocka tv. Titta efter lite hur kvaliteten var. Det kan väl ändå inte förstöra upplevelsen?

Första bonusspåret är The River från Glastonbury Festival. Bruce ångar verkligen. Bokstavligen. Det är otroligt mäktigt att se Bruce spela sitt munspel i natten när det ser ut som rök stiger från hans överhettade kropp.
Andra och sista bonsusspåret är specialskrivna Wreckin Ball från den sista spelningen på Giant Stadium innan rivningen. Tänk om man hade varit där.
När jag ändå hade disc 2 i spelaren kunde jag ju lika gärna titta på nån låt till. Born To Run och Dancin’ in The Dark fanns ju bland annat på den där discen. Men när den började med The Rising så var det var lika bra att börja se från början. Se vad som komma skall. Bara se disc 2 på min lilla tv så kan jag se disc 1 på stor bild imorgon.

Men efter några låtar drog Bruce igång Jungleland och då var gåshuden att jämföra med grovt sandpapper. Då förstod jag att jag var fast. Trapped.

Jag skulle se disc 1 idag också. Trots min lilla tjocka tv.

London Calling

Hitting him right where it hurts

2010-08-05T20:33:00.001+02:00

April's love

2010-08-03T07:45:00.003+02:00

Är det någon som vill följa med till London 1 november och se Court Yard Hounds på Union Chapel?

Love at first sight?

2010-08-01T21:42:00.002+02:00

Jo, jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Men det har aldrig hänt mig. Jag blir ju aldrig ens kär – så hur skulle jag kunna bli det vid första ögonkastet?
Jag börjar tvivla på att jag kan bli kär i överhuvudtaget. Jag tror att jag varit kär en gång. Kanske två. Men jag vet inte. Det var så länge sedan.
Vid det här laget har jag kommit tillfreds med min ensamhet. Men ändå längtar jag efter något. Någon. Kanske något - någon - som inte finns, åtminstone inte för mig.
Det är klart det inte går att leva med mig. Jag är för egen. Jag har varit ensam för länge.
För att släppa in någon

Fem år med Jack, öl och kärleksgnäll

2010-07-28T17:35:00.002+02:00

Det var en riktigt tråkig dag på jobbet, för fem år sedan på dagen, som jag skrev de första trevande raderna som resulterade i det första inlägget på den här bloggen. Då visste jag inte riktigt vad en blogg var för något. Jag ville bara fördriva tiden och kunde inte ana vad bloggen skulle föra med sig. Allra minst kunde jag ana att jag fortfarande skulle ha kvar bloggen fem år senare. Kanske hade den fått ett annat namn om jag vetat.

Visst, från och till har det inte blivit så många inlägg och för närvarande är det väldigt dåligt med skrivandet. Jag har dock inga planer på att lägga ner bloggen. Det går i perioder när lusten att skriva finns där och förhoppningsvis kommer det snart en period med stor lust.

Men bloggen har ändå varit en viktig del av mitt liv i fem år. Den har medfört väldigt mycket. Främst möten med nya människor både på riktigt och över nätet. Några har jag lärt känna mycket väl och räknar till mina nära vänner. Dialogen med de som läser och kommenterar eller mailar uppskattar jag otroligt mycket. Några har hängt med från början och några har kommit till senare men gått tillbaka i bloggen och läst allt. Jag förstår inte hur ni orkar med allt klagande. Och även om jag kan stå för allt som står i bloggen finns det en hel del pinsamma saker. Men som sagt jag är väldigt glad att ni tittar in här då och då trots att det är så glest mellan uppdateringarna och att det mest är gnäll.

Tack alla som läser.
Hänger ni med i fem år till?

Kontraster

2010-07-27T22:11:00.008+02:00

Om en dryg månad sitter jag på den här takterassen och blickar ut över staden och dricker en drink. Det är hotellets bar. Nu brukar jag inte hänga på hotellet så mycket men när de har så där fin uteservering med stadsvy måste jag väl ta någon drink där i alla fall.

Jag är inte heller så mycket för fancy ställen egentligen. Jag trivs nog bäst på Cyn Lounges milt sagt nedgågna bakgård i Williamsburg. Det blir nog ett besök på båda ställen och flera liknande. Det är kontrasterna som gör det. Det är mångfalden som gör New York så förtrollande och spännande.

Tomatdrinkar, romdrinkar och Zywiec

2010-07-25T22:26:00.003+02:00

Jag frostar av frysen. Det var på tiden. Jag har inte gjort det en enda gång så länge jag bott här. Och det är närmare fem år. Det blir ganska mycket is i en frys på fem år.
Att frosta av frysen är allt jag orkar med idag. Det var en heldag igår.
Grannen hade fått ledigt från ungar och fruar för en kompisdag. Vi började med ägg och bacon och en Bloody Mary på balkongen innan vi rörde oss ner till närmaste uteservering för en öl. Och så fortsatte dagen. Vi hann med många krogar och öl. Men i ett lugnt tempo med långa promenader mellan varje vattenhål. Vi rörde oss över hela Stockholm från Söder till Djurgården och Skansen och vidare till Östermalm och Vasastaden. Uteserveringarna regnade dock bort. Men det gjorde inget. Regnet var skönt och förlösande. När vi satt och drack romdrinkar på Paladar de Cuba kändes det som det var ett tropiskt regn som föll utanför och att man verkligen var i Havanna.
Innan dess hade vi ätit en rustik middag på polska Café Piastowska. Restaurangen är liten och mörk och på väggarna hänger foton och annan memorabilia från ett svunnet polen. Personalen, ölen, maten och stämningen är så autentiskt polsk det går att få. Ur högtalarna strömmade det 30-tals musik och för ett tag där var vi motståndsrörelsen som konspirerade på en hemlig krog i det ockuperade Warszawa.
Kvällen avslutades på nyöppnade puben Queens Head som har ett imponerande ölutbud. Där träffade vi några norskor på semester i Stockholm.
Det blev verkligen en kanonlördag och hade jag bara fått följa med till norskornas hotellrum hade det blivit en perfekt lördag.

New York Fucking City

2010-07-14T07:00:00.002+02:00

Nu har jag äntligen bokat flygbiljett. Nu ska jag bara hitta ett hotell så är jag snart i staden som aldrig sover.

Värme

2010-07-12T21:20:00.001+02:00

Fyfan vad varmt det är. Jag sitter på balkongen och läser en bok. Det är allt jag orkar göra nu efter jobbet. Allt går som i slow motion för mig i den här hettan. Jag njuter inte riktigt av den här sommaren. Jag brukar jobba de här månaderna och ha semester sent. Och nu har jag ju nyligen haft långledigt. Ändå längtar jag något oerhört efter semester. Jag ska vara ledig tre veckor i september och det kan inte bli september tillräckligt snart. Men man borde kunna göra något av de här fina månaderna fram till semestern fastän man jobbar om dagarna. Men jag orkar bara inte. Det finns andra som har en energi jag avundas.
Jag ser söta tjejer jogga förbi med studsande hästsvansar. Hur fan orkar de springa i den här värmen? Jag vill vara som dem. Jag vill vara med dem. Men istället sitter jag ensam på min balkong och tittar på livet som springer förbi.

Cowgirl

2010-06-30T18:14:00.001+02:00

Nej, det är inte roligt att jobba på kontor sommartid. Det är inte roligt att jobba på kontor. Punkt.
Jag skulle ha blivit cowboy. Skrittat runt på ödsliga slätter och sovit under bar himmel vid en lägereld. Ska man ändå vara ensam kan man väl vara en stackars ensam cowboy.

Brooklyn

2010-06-15T22:50:00.003+02:00

Nu har jag jobbat i en månad. Det har gått fort. Det har gått, sådär, skulle jag vilja medge. Men det verkar som mina chefer tycker det har gått utomordentligt bra. Det är ingen riktig fart på jobbet. Men det kanske är bra. Då kan jag inte gnälla på att jag är sönderstressad sen. Vad det lider kommer jag nog kunna ta mer egna initiativ och skapa lite action.

Men det mesta är positivt nu. Och det bästa är att jag kan förnimma doften av våt asfalt efter ett morgonregn på tredje avenyn. Jag kan känna smaken av humle i en Brooklyn Blast på bryggeriet. Jag kan höra sorlet av det säregna klientelet på McSorley’s. Mina smaklökar vattnas redan då jag snart ska hugga in på en Willamsburger med färska champinjoner på Mugs Ale House.
Först ska jag bara jobba hela sommaren. Men i höst! I höst ska jag flirta med de söta tjejerna som dricker Coney Island lager och lirar arkadspel äldre än de själva på Barcade i Brooklyn.

Snygg?

2010-06-13T11:35:00.000+02:00

Hon sa att hon inte kunde kalla honom snygg men att han var en genomtrevlig kille. Till skillnad från alla andra killar hon varit med.(mig inräknat?) Dessutom var sexet bra. Hon har haft tillfällen att vara otrogen men hållit sig till honom. Så något fanns det där även om hon inte kunde säga att hon var kär. Inte ännu.

Som den idiot jag är kollade jag upp honom på det där jävla facebook. Han är tio år yngre än mig och mitt uppe i en strålande karriär. Snygg eller inte har jag svårt att avgöra men vilken jävla kropp han har. Det var de vanliga bilderna – på fjällvandring, på gymet, på stranden. Jävligt töntigt. Och självklart lägger man bara upp de bästa bilderna. Men kroppen är ju som den är. Hans är som en elitgymnast. Bilden då han kommer upp ur vattnet hade passat i vilken Calvin Klein eller Hugo Boss reklam som helst.
Jag förstår att hon ligger med honom.

Gör det mig till bög?

Misstag

2010-06-09T20:44:00.002+02:00

Det är klart det var ett misstag att träffa henne. Men förmodligen skulle jag göra om det utan att tveka om hon bad mig.
Om sanningen ska fram kämpar jag hela tiden för att inte höra av mig till henne, för att inte maila, skicka sms eller skriva något löjligt meddelande på facebook. Jag tampas mot mina impulser för att jag vet ändå hur det skulle sluta. Jag visste det nog innan vårt senaste möte också. Åtminstone undermedvetet. Kanske ville något inom mig riva upp gamla sår, trycka ner mig och visa vad jag aldrig kan få.
Och kanske är det bättre att veta att man har känslor än att tro att man är helt tom inombords. Kanske är smärta att föredra framför inget.

Blonda katter i motljus

2010-05-31T21:26:00.002+02:00

Innan vi visste ordet av tändes lamporna på Pet Sounds. Det hade bara tänkt bli ett par öl efter jobbet i fredags. Men tiden går som bekant fort när man har trevligt. Efter en middag på Mississippi inn bänkade jag och Mo oss på nya barstolar på PSB. Nya men fortfarande lika sköna. Vi drack oss igenom ölsortimentet till stammispris och gick sedan över på drinkarna. Och vi ska nog vara glada över att sista beställningen kom någonstans där mellan en Stackars Jack och en Don’t eat yellow snow.

För på lördagen väntade andra åtaganden. Men inte så värst jobbiga förpliktelser. Jag och David turades om att tvinga på Nadas fina gäster vår oklanderliga musiksmak. Tack alla som kom och trängdes med oss. Det var förbaskat kul. Det blev mycket öl och whiskey och när Stockholms bästa bartendrar ville gå hem och tände lamporna gick vi inte hem. I stället vankades det efterfest med allt som en efterfest ska innebära. Vinet och folkölen flödade, det bjöds på popcorn, en vän hotades med stryk, barskåpet tömdes på fin bourbon och dit lurade blonda katter gjorde natten fulländad.
På söndagen vaknade jag i en studentlya i gamla skatteskrapan. Jag dröjde mig kvar i den mjuka varma sängen innan jag vid lunchtid vinglade ut på Götgatan och bländades av vårsolen.

Lugnande toner för vilsna katter

2010-05-27T19:47:00.002+02:00

"Lugnande toner för vilsna katter" Skräpclownen med gäst bjuder på mandolinvindar, romindränkt rock och en nypa blåkindad knasterpop.

Jag agerar gäst bakom skivspelarna nu på lördag. Platsen är som vanligt Nada och tiden ni ska vara där är nio.

Det är inget för dygdliga eller absolutister. Det kommer inte bli en kväll med moraliska och anständiga kännetecken.

Förvänta er sex, droger och rock n roll.

Förvänta er sydstatscountry och småstadsrock.

Förbered er på att halsa Jack Daniel’s och skåla med oss

Förbered er på att ha en jäkligt kul kväll med bra musik, öl, whiskey och fina vänner.

Nada, Åsögatan 140
Lördag 29/5
Från klockan 21.00 tills lampan tänds.

Jobbajobbajobba

2010-05-27T17:52:00.000+02:00

Nu har jag jobbat i nästan två veckor. Nu är man tillbaka i ekorrhjulet igen. Det gick fort det här.
På måndag får jag äntligen en egen arbetsplats. Det ska bli skönt. Men det blir lite läskigt för då försvinner en från teamet. Den vars arbetsuppgifter jag ska ta över. Så det är alltså meningen att jag ska ha lärt mig allt han kan på två veckor. Det har jag såklart inte gjort.
Det är lite jobbigt att inte vara den som kan allt – utan istället vara den som hela tiden måste fråga. Jag känner mig lite dum ibland. Men man måste ju börja någonstans.
Det har blivit tidiga mornar och tidiga kvällar de här veckorna. Bara jobb och sen hem och sova. Så småningom när jag kommit in i jobbet mer får jag förhoppningsvis mer energi till annat. Som att flirta med alla tjejer på den andra avdelningen.

Pepp

2010-05-16T12:30:00.000+02:00

Jag känner ingen pepp för morgondagen. Jag tycker jag borde göra det. Ledigheten har varit länge nog nu och jag behöver börja arbeta. Behöver få rutiner och struktur på mitt liv. Det hade varit enklare om jag sett fram med spänning inför första dagen på jobbet.
Nu är jag mest nervös för att vara nya killen i klassen. Tänk om ingen gillar mig. Tänk om jag inte klarar av vad som förväntas av mig. Och jag kan inte bestämma mig om jag ska ha slips eller inte. Det är nog så, jag är bara nervös, olusten beror mest på det. När jag väl kommit över nervositeten kommer nog entusiasmen. Det kommer bli bra det här.

Tandborsten

2010-05-15T22:17:00.001+02:00

Jag slängde den lila tandborsten när jag städade badrummet. Det kändes lite vemodigt. Men den var bara till låns. Hon kommer inte använda den igen.
Oavsett vad vissa tror är jag är jag verkligen glad för hennes skull.
Den lilla flicksnärtan förtjänar endast det bästa och det verkar det som hon fått nu. De känslor hon beskriver låter så fint. Det är känslor man själv önskar man fick uppleva.
Men det är inte för mig. Inte nu.
Nu står en ensam blå tandborste kvar i muggen.

Beröring

2010-05-13T17:05:00.001+02:00

Jag tycker om sättet hon rörde vid mig. Hon tog på mig hela tiden. Hennes händer var alltid på min kropp. Hennes varma trevande händer. I min nacke. På mitt lår. Över mitt bröst. Hennes mjuka små händer. De lugnade mig och värmde mig.

You can't start a fire without a spark

2010-05-11T21:58:00.000+02:00

Inget jobb

2010-05-11T10:58:00.001+02:00

Jag jobbar inte den här veckan som det var tänkt. Det är ju visserligen tur då jag känt mig rejält krasslig. Men idag är det bättre. Kanske är det solen som gör en på bättre humör. Men jag hör att den inte ska stanna så länge. Sommaren börjar förmodligen lagom till nästa vecka då jag ska börja jobba.
Även fast de ville att jag skulle börjat i måndags tillätt inte personalavdelningen det innan de fått utdrag ur brottsregistret som visar att man inte är våldsverkare. Och polisen är ju som vanligt inte så snabba. Utdraget kom hem till mig men jag var tvungen att lämna det till arbetsgivaren oöppnat. Jag ville verkligen kika. Tänk om det står något där jag inte vet om. Fan, vad läskigt, då får jag inget jobb. Jag är ju tämligen säker på att jag har ett fläckfritt förflutet. Men ändå. Tänk om.

Det här gillar jag

2010-05-10T11:29:00.000+02:00

Londonförkylning

2010-05-09T14:17:00.000+02:00

Jag kom hem i torsdagsnatt och har inte packat upp väskan än. Det har blivit en helg raklång på soffan. För när jag vaknade i min smala hotellsäng i torsdags var det med en tung förkylning. Då var jag glad att jag bokat om min hemresa till ett senare flyg så jag kunde ligga kvar med feberdrömmar ett tag. Nu är febern borta men förkylningen släpper inte taget.

Anledningen till jag varit tvungen att boka om flyget var för att när jag vaknade i lördagsmorse var det en timma till flyget skulle lyfta. Sånt händer ju bara inte. Jag fick lite panik men hittade ett flyg ut från Västerås senare på dagen. Det blev lite dyrare men det är smällar man får ta om man försover sig. För till London skulle jag. Ingen vidare start på resan. Men det blev bättre.

När jag väl hittat mitt hotell vid Earls Court begav jag mig direkt ut på jakt efter närmaste pub för en real ale och en biffmacka. Och den fanns ju i nästa gathörn. Det blev många pubar första kvällen. Alla inom några hundra meters radie. Sen förflöt mina dagar i London på ungefär samma sätt. Jag promenerade runt och insöp atmosfären och tog välbehövliga ölpauser på närmaste pub när törsten blev för påtaglig.

Jag har gått otroligt mycket. London är en väldigt väldigt stor stad och jag ville ju se alla delar av den från bykänsla i någon gränd till moderna skyskrapor i finanskvartern. Från Chelsea till Docklands. Blåsorna under fötterna börjar läka nu men i torsdags fick jag gå på sidan av foten så jag fick ont i vaderna. Jag ångrar lite att jag inte åkte buss ibland så jag fått se ännu mer. Men när jag vill någonstans jag inte orkade gå tog jag tuben.

Jag har druckit så vansinnigt många öl och besökt så många olika pubar att jag inte kan säga vilka som var bäst. Jag måste erkänna att den sista ölen jag drack i London innan jag tog tåget till flygplatsen inte smakade vidare gott. Då hade jag druckit för många. Men nu blir man snart sugen igen. Bara den här jävla förkylningen försvinner.

London, några dagar i maj

2010-05-08T15:33:00.019+02:00

London via München

2010-04-29T22:20:00.002+02:00

Det första jag hade tänkt göra var att gå till Saddle & Sabre och dricka en dyr Bourbon. Det blev två. Eller för att vara korrekt var den andra en Kentucky whiskey. Det var verkligen tillfredställande att få ta den där whiskeyn som varit planerad så länge.

Nästa punkt i planen var att boka en resa till New York. Men det blir ingen NY resa. Inte nu. Jag vill ha gott om tid på mig och vara där minst en och en halv vecka. Det får bli i höst istället.

Nu gick allt så fort och jag ska börja jobba redan den tionde. Men jag klagar inte. Det känns otroligt bra. Det är verkligen ett kanonjobb. Jag är riktigt glad och har haft svårt att inte le sedan igår.

Men det blir en liten resa i alla fall. Det var över ett år sen jag var på semester. Eller, semester har jag ju haft rätt länge nu men det var över ett år sedan jag reste någonstans. Så tidigt i ottan på lördag flyger jag till London. Via München. Det blir en liten omväg. Men jag trivs på flygplatser. Jag trivs att vara på väg någonstans. Jag ska se till att få en riktigt god tysk öl vid mellanlandningen som uppvärmning för all engelsk ale jag ska dricka.

S:t Eriks on the edge of town

2010-04-27T21:03:00.003+02:00

Det var den svåraste intervjun jag varit på. Jag var helt oförberedd på att jag bara skulle träffa medarbetare från den grupp jag eventuellt skulle jobba i. Men jag gjorde mitt bästa.
Och mitt bästa är ju inte mycket.

Och jag kan inte ljuga i intervjuer. Jag undrar om jag skulle kunna ljuga i ett förhållande, som Tiger och Jonas. Förmodligen inte. Jag tror ärlighet är det som varar längst.

Men det gick bra. De valde att gå vidare med mig. Det var en positiv överraskning efter att jag lämnat kontorslandskapet med en oroskänsla i magen.

Nu vet jag inte vad som händer. Jag bara väntar. Det börjar ta lite för lång tid för att allt ska vara på banan. Oroskänslan är där igen.

Nu väntar jag bara. Väntar. Och dricker öl. Och lyssnar på Springsteen. Lyssnar på Darkness On The Edge Of Town och dricker S:t Eriks Pilsner.

Den är fantastiskt god. Det var en positiv överraskning. Inte för att jag tvivlar på att Jessica Heidrich kan göra god öl efter hennes Angel Share serie. Men lite förvånande att ett större bryggeri vågar satsa på en sådan smakrik öl och en bryggare med bakgrund från hembryggningen.

Det bådar gott inför framtiden för svenska bryggerier.
Jag hoppas att framtiden har lika mycket gott att lova åt mig.

Och visst är flaskan förbannat snygg.

Nada-musik-öl-musik-Skanstull-vin

2010-04-18T21:17:00.001+02:00

Efter att jag spelat mina första 45 minuter och klättrat ner från dj-båset för en öl kom en lång söt tjej fram.

- Bra spelat, sa hon och neg.
- Tack, svarade jag halvt generad men fullt smickrad.
- Verkligen bra musik, sa hon.

Kanske var hon bara trött på killarna som spelat musik innan oss. Improvisations-jazz i all ära men det gör sig bättre med liveband än på skiva. Jag väljer dock att tro att hon verkligen uppskattade mina låtval.
Det var en ordentlig ego-boost. Resten av kvällen gick i ett rasande tempo. Min partner in crime underhöll våra vänner, vilket passade mig bra, så jag fick spela desto mera. Jag stod vid skivspelarna över 80% av tiden. Det var förbannat kul. Och tiden går som bekant fort när man har roligt.
När jag spelat sista låten var vi så uppe i varv att det inte gick att gå hem. Det blev efterfest i Skanstull i en fet lya med ännu fetare projektorduk. Vi drack dyrt specialimporterat vin. Men när jag drog i mig det sista ur en flaska och fick munnen full av bottensats, garvämnen och färgutfällningar kände jag att det var dags att promenera hem över bron.

Last call for alcohol

2010-04-17T08:01:00.003+02:00

Barstol somnar nu in. Det har varit fantastiskt roligt att ha ett projekt med de här fina vännerna. Vi har tillsammans skrivit 453 inlägg om allt mellan himmel och jord. Det har blandats debattinlägg, noveller, intervjuer, vardagsbetrakelser, recensioner med mera. Inläggen har varit roliga, sorgliga, tänkvärda, spännande, upprörande och framförallt mycket läsvärda.
Men nu känner vi att glöden har svalnat och det är dags att stänga baren och ställa upp barstolarna på bardisken.

Har ni ännu inte läst allt på Barstol har ni mycket läsning framför er. Ta med Ipaden ut till hängmattan i sommar och läs från början till slut.

Vårmusik bland tatueringar och söderskägg

2010-04-13T20:47:00.002+02:00

Det är blå himmel over hammarby sjö. Det är vår i luften. Tyvärr ar det lite för kallt för att sitta ute de tidiga kvällstimmarna. Men det är definitivt dags att fira in våren med buller och brak.

Det tänkte vi göra på Nada nu på torsdag från klockan 21 och alla ni är givetvis varmt välkomna. Jag och David kommer att spela skivor tills de tänder lyset och drar ut sladden till högtalarna.

Kom och drick en skummande öl eller ett bubblande glas cava med oss. Dansa och skratta med oss i den tidiga vårnatten. Kom och lev med oss!

Ses på Nada alltså.
Åsögatan 140.
Torsdag 15/4 kl 21-01.

Australien

2010-04-05T16:28:00.001+02:00

Yesterday av Beatles är den låt det gjorts flest covers på. I alla fall enligt Guiness rekordbok. Jag hade gissat på Blowin In The Wind av Bob Dylan, Bad Moon Rising av Creedence Clearwater Revival eller This Land Is Your Land av Woody Guthrie. Det är sällan man blir nöjd när det görs en cover på en favoritlåt. Men ibland när man surfar runt på Youtube kan man hitta fina versioner. Den här If I Needed You tycker jag håller även om den aldrig kan leva upp till Townes Van Zandt.

Casey Watt är en australiensisk tjej. Till Australien skulle man ju vilja åka någon gång. Det är väldigt lång flygresa bara. Åker man dit ska man nog vara där ett tag. Man skulle kunna kombinera det med en rundresa i Asien. Ett halvår till ett år i Asien och Australien skulle sitta fint just nu. Var som helst som inte är här skulle sitta fint just nu. Jag vet inte varför jag är så trött på Stockholm. Kanske för att jag känner mig fast här. Men mest är jag nog bara trött på mig själv.

Pank

2010-04-04T11:51:00.001+02:00

Det är verkligen fel tid att vara pank. Det är varmt i solen och varenda stol på uteserveringarna är upptagna. Jag promenerar runt på söder och tittar på alla glada ansikten i solglasögon som dricker öl på medborgarplatsen. Jag är trött på söder och jag är trött på Stockholm. Jag har gått på varenda gata på hela söder. Jag behöver komma bort och vandra på nya gator.
Jag har en ljudbok i Ipoden. Hypnotisören. Jag tycker den suger men imponeras av författarnas fantasi. Min fantasi är begränsad till sex och alkohol. Jag har ingen vårjacka utan går omkring i min slitna rock. Det är varmt. Jag letar upp ett billigare ställe bortom medborgarplatsen där det finns plats och sätter mig ner och tar en öl. Jag byter ut ljudboken mot en bok av papper. Cigarett av Per Hagman. Den suger också. Han har samma fantasi som mig. Sex och alkohol.

Trea

2010-04-02T10:42:00.001+02:00

Jag bor I en tvåa. En liten tvåa, 43 kvadrat, men ändå med separat sovrum. När jag flyttade in här tyckte jag det var jättestort. Men nu när jag spenderar så mycket tid hemma skulle jag verkligen vilja ha ett rum till. Ett arbetsrum, ett bibliotek, med skrivbord och läshörna. En tillflyktsort. Nu har man ju aldrig råd med en trea. Definitivt inte utan jobb. Och har jag jobb kanske jag inte skulle behöva det där tredje rummet. Och har jag inte jobb har jag inte råd med den här tvåan.

Sömn

2010-03-31T16:24:00.003+02:00

Flera nätter har jag vaknat tvärt. Satt mig rakt upp i sängen med bultande hjärta och med knutna nävar. Och ofta har det varit bara ett kort tag efter att jag somnat. Jag lyckas lugna ner mig tämligen fort och somna om men det finns inga garantier på att jag inte vaknar upp på nytt tio minuter senare. Det är ganska frustrerande. Har jag tagit några öl på kvällen vaknar jag inte mitt i natten men då vaknar jag alldeles för tidigt på morgonen och kan inte somna om.
Jag har inte haft såna här problem tidigare. Hur får man ordning på sömnen?

I måndags var jag på en intervju som gick över förväntan. Jag fick positiv feedback redan igår. Så nu sitter jag bara och väntar på att de ska höra av sig igen.

Väntar på bättre tider

2010-03-28T16:22:00.002+02:00

L A T

2010-03-26T12:24:00.000+01:00

Jag lider av en bokstavskombination.
L A T

Kakbaren

2010-03-23T08:36:00.002+01:00

Jag såg inte Håkans bar. Jag tittar inte så mycket på tv. Jag tittar mycket på tvserier men aldrig på tv. Tänkte att jag kanske borde sälja in idén med Matt’s bar till kanal 5, tv 3 eller HBO. Det skulle kunna bli ganska roligt. Med någon som inte har en aning om hur man driver en bar utan bara sitter och dricker öl och försöker ligga med varenda kvinnliga gäst. Men det kanske är det Håkans bar handlar om. Var det någon som såg?

Ikväll har Cookies n’ Beans releasefest för sin efterlängtade skiva Beg, Borrow and Steal på Södra bar. Ses där?

Imorgon

2010-03-22T21:31:00.001+01:00

Efter en helg som innehöll alldeles för mycket alkohol somnade jag innan tio igår och var uppe innan sex idag. Det var meningen att jag skulle komma igång idag. Komma igång med livet med mera. Jag vet inte riktigt om jag lyckats med det. Men jag har i alla fall städat badrummet, tagit en lång promenad i vårsolen och shoppat lite. Nu börjar klockan närma sig tio igen så det är väl dags att gå och lägga sig med en bok.
Imorgon är en ny dag.

Sol

2010-03-20T15:53:00.003+01:00

Ja nu får man faktiskt lite vårkänslor. Lite surt bara att jag varit så jävla bakis idag så jag inte orkat ut i solen än. Men nu ska jag koppla in ipodlurarna i öronen och ta en promenad i solen.

Flying Horse 17/3 kl.19.07

2010-03-17T19:06:00.000+01:00

Det blev ingen Guiness på Flying Horse. De hade ingen. De hade Murphys stout och det hade ju varit gott. Men jag tog en Visby klosteröl som jag hört skulle blivit bra med nytt recept. Det är en jävligt stor pub och det känns lite konstigt när allt är nytt pub. Det luktar till och med nytt. En riktigt mysig pub ska ju vara sliten och inrökt. Man ska se stammisarnas armbågsavtryck i bardisken och barstolarnas dynor ska vara väl nötta. Men jag antar att alla ställen måste vara nya nån gång och kanske blir det här stället också mysigt så småningom. De bjöd på nötter så min Iphone blir lite flottig när jag skriver men det är roligt att liveblogga. Vad ska man annars göra när man dricker öl ensam? Men nu ska jag vidare till Jolo för ett parti biljard med en gammal arbetskamrat och förhoppningsvis dricka en irländsk öl.

Storstad 17/3 kl. 18.31

2010-03-17T18:29:00.000+01:00

Nu har jag jobbat i två och en halv dag. Jag är jävligt trött. Sitter på Storstad och tar en Brooklyn. Jag vet inte om jag gjort mig förtjänt av den. Förmodligen inte. Men det är ju sankte Pers dag då ska man ju dricka öl. Irländsk öl visserligen. Det ser ut som det har öppnat en ny pub på andra sidan odengatan. Flying Horse. Där var det en thailändsk restaurang tidigare. Jag får gå över när min Brooklyn är slut och ta en Guiness. Imorgon blir det inget jobb.

KunkKonsult

2010-03-15T22:35:00.000+01:00

Jag jobbade idag. I dryga fem timmar. En gammal kollega som nu har eget ringde och behövde hjälp i förmiddags så jag stoppade in kuken och drog dit på en gång. Jag har pratat med honom tidigare om att anställa mig men det tror jag inte kommer bli av. Ännu mindre nu när jag varit där. Men det är bra att kunna säga att jag konsultat lite där. Ska jobba imorgon också. Kul med första uppdraget för Kunken Brewery and Consulting.