I still love you Stockholm

Mina händer har fortfarande rivsår och är fulla med stickor. Jag har varit en vecka på landet. Jag är något av en kontrasternas man. På årets första ledighet är jag i en av världens största städer – New York. Och den andra semestern spenderar jag på en ö i Mälaren långt bort från civilisation, andra människor eller ens mobiltäckning. Jag älskar både storstadspulsen och landets ensamma lugn.
Ju äldre jag har blivit desto längre har jag kunnat vara borta från händelsernas centrum utan att drabbas av den ökända lappsjukan.
På landet har jag rivit tak, spikat panel och snickrat trall – därav rivsåren och stickorna. Det gör min negligerade kropp gott att ibland arbeta fysiskt. Och för någon som till vardags sitter vid ett skrivbord och stirrar på en skärm är det som meditation att slå i spik efter spik och känna musklerna i armarna bli utmattade. Avkopplande var det också att sitta med tankarna djupt försjunken en tjock bok medan man sippade på en whiskey.

Jag var på landet i en dryg vecka och hade kunnat stanna längre för det var så skönt att vara borta från allt. Jag åkte tillbaka i fredags för då skulle Ryan Adams spela på Cirkus. En konsert jag sett fram emot i ett halvår.

Men så snart jag kom till Stockholm drabbades jag av en nedstämdhet. Lite ångestliknande. Jag kan inte riktigt sätta fingret på orsaken. Kanske tänkte jag på alla misslyckanden som är förknippade med den här staden. Alla oavslutade projekt och alla uppsatta mål som är långt ifrån uppfyllda. Kanske var det den ensamhet man kan känna när man har som mest folk omkring sig.

Alkohol är det enda botemedel jag känner till mot ångest så det var bara att börja dricka. Tillsammans med Clownen drack jag på någon timma fem öl på Babylon och Debaser innan jag tog båten ut till Djurgården.

Jag satt ensam i en av logerna även om jag hade flera vänner på konserten. Jesse Malin agerade förband. Det var första gången jag fick se honom live trots att jag varit på hans bar, Niagra, flera gånger. Jag tyckte han var väldigt bra live och Jesse är verkligen New York och Lower East Side personifierad. Mina kompisar tyckte däremot att han lät som en gatumusikant. Och jag frågar igen: vad är det för fel på gatumusikanter?
Vi drack en Jack on the rocks i pausen. Jag och vänner jag träffar alldeles för sällan.

Och Ryan Adams? Vilken spelning! Det finns egentligen inte ord att beskriva hur fantastisk den var. Maths sa, något skitnödigt, att det var som att komma in i en varm och inbjudande livmoder där Ryan satt och sjöng sina sånger för dig och bara dig. Och visst var det intimt med bara Ryan på scen krökt över sin målade gitarr. Men helt dold bakom sin lugg var han inte den här kvällen. Ryan var på humör och skämtade med publiken mellan sina fina låtar. Han inledde med Oh My Sweet Carolina och sen fortsatte bara hitkavalkaden. Killen framför mig grät under konserten och när Ryan som första extranummer spelade September var också jag nära till tårar. Det är många känsliga killar som gillar Ryan Adams. Många känsliga killar och så jag.

Utanför Cirkus hoppade vi in i en taxi för att åka och tömma ett hembryggt fat svart öl på över 7%. Den ångest som hade varit helt bortflugen under konserten började göra sig påmind igen så jag var inte sen på mer alkohol. Av de tre kannor som återstod av fatet vill jag påstå att jag drack merparten. Därefter var det en ny taxi till Debasers uteservering. Där stod jag med en Brooklyn tills mina vänner försvunnit en efter en. Eller, tills de stängde. Eller, jag minns faktiskt inte. Lördag morgon vaknade jag i alla fall med en halväten kebabrulle från Trafiket på soffbordet.

Även om alkohol hjälper för stunden blir det desto värre dagen efter när det blivit för mycket. Det vet alla som varit där. Så lördagen tillbringades med neddragna persienner på soffan med ansiktet i en kudde skrikandes ut min ångest.
På The Picts uteservering söndag eftermiddag kunde jag andas igen och njuta av det Stockholm jag en gång förälskade mig i.
Det är bara att ta tag i alla oavslutade projekt och försöka nå alla uppsatta mål.